Historiska Sällskapet Alingsås

Historiska Sällskapets utflykt till Gräfsnäs slottsruin den 11 maj 2021

Text:  Erik Fristedt (född och uppvuxen i Loo)

Sjön Anten är som en triangel med sina tre hörn. De två hörnen Anten och Gräfsnäs är betydligt mer kända än det tredje, Loo. Ändå är det där som Gräfsnäs historia börjar.
 

Sjöarna Mjörn och Anten har varit transport- och kommunikationsleder in i Sverige sedan urminnes tider. Ön Loholmen i Anten blev tidigt såväl en knutpunkt för handeln som en försvarsborg att söka skydd i vid ofred. Rejäla fundament och ekstockar från 1200-talet finns fortfarande kvar från en 200 meter lång bro mellan ön och Holmängen på fastlandet. Stormansgården låg nog annars i Loo by vid en av åarna, som kommer inifrån landet. Traditionen berättar om en medeltida kyrka där före digerdöden.

 

Loholmens borg

Loholmens borg har egentligen varken undersökts eller dokumenterats förrän under åren 2012–14. Arkeologer från Lödöse museum – i samarbete med Hembygdsföreningen i Långared och Leaderprojektet Greve Gomer – genomförde då en utgrävning, vilken bekräftade både sägner och tidigare forskning. Sägnernas Greve Gomer, riddaren Gudmar Magnusson, som var både riksråd och Västergötlands 22:e lagman i slutet av 1200-talet, är den förste kände ägaren. Hans båda söner, Ulf och Magnus, gifte sig med den heliga Birgitta resp hennes syster Katarina. Magnus och Katarina bodde i Loo till 1352, då digerdöden fick dem att fly till Varnhems kloster.
 

Bygden var sedan troligen helt öde i mer än hundra år, och nästa ägare finns inte beskriven förrän på 1450-talet. Släkten Leijonhufvud tog över och byggde ut borgen i början av 1500-talet. Efterhand ansåg man dock att borgen såväl var otidsenlig som hade hamnat vid sidan av de nya kommunikationslinjerna. Den revs därför och användes delvis till att bygga upp den nya borgen i Gräfsnäs under 1550-talet. Flera av Loholmens ägare förtryckte och fängslade bondebefolkningen. Enligt traditionen stormade Loo-bönderna borgen en vinterdag, befriade fångarna och satte eld på det förhatliga nästet. Vid utgrävningen 2012 visade det sig faktiskt att en del av borgen hade brunnit, dock ej själva huvudbyggnaden. Vid utgrävningen fann man inte speciellt mycket vardagsföremål, däremot väldigt många ben av högvilt. En väl bibehållen belgisk dryckeskanna från 1200-talet hittades nära strandkanten och en stor bronssköld grävdes fram vid ingången till borggården.

 

Gräfsnäs slott

Gräfsnäs olika ägare fortsatte att förtrycka befolkningen och tjänstefolket. Traditionen berättar om en utstött zigenerska som tog hämnd genom en besvärjelse: ” Inom slottets murar skall all glädje vara fjärran, hat och bitterhet skall fördystra livet, och av kommande ägare skall ingen besitta slottet mer än i tre led. Tre gånger skall slottet brinna, hundra år mellan varje brand, och efter den sista branden skall slottet förbli öde för all framtid.”
 

Spådomen besannades märkligt nog. Slottet brann 1634 och släkten Lewenhaupt tog över. De var skickliga härförare och tog med sig rika konstskatter från krigen i Tyskland. Men efter tre generationer gick slottet ur släkten och brann igen – 1734. Ett stort antal av konstverken gick förlorade. Nu var det slut med adelssläkterna och borgare och köpmän från Göteborg tog över. Katarina Tham-Radhe-Fehman var en av dem. Hon ansågs vara ovanligt human mot de underlydande och anslöt sig till och med till pietismen. Hennes ättlingar tog namnet Gripenstedt, och en av dem hette Sofie von Knorring som gift. Hon var författare och i en av sina romaner, Torparen, beskriver hon sitt liv som barn på slottet som en mycket lycklig och ljus tid.  Slottet gick dock ur släkten efter tre generationer och brann igen, nu den 8 april 1834.

 

Slottsbranden 1834

Fideikommisset upphörde 1824, och Sven Fredrik Salander var ägare från 1830. Redan 1834 sålde han godset till Otto Ulfsparre för 55 000 riksdaler. Ulfsparre förband sig att betala med 110 000 kannor brännvin. En kanna är 2,6 liter. Det producerades mängder med brännvin på Gräfsnäs och Holmängen, och Ulfsparre fick förmodligen några år på sig att gälda köpet. Själva köpet ägde rum den 8 april och skulle befästas med en festmiddag. Herrarna åkte till Genneveds marknad medan tjänstefolket förberedde festen. För att hinna, lät kokerskan pigorna stryka smör på veden, men man fick sådan fart på spisarna, att det blev soteld och eldsvåda i tredje våningen. Så småningom lyckades man dock släcka elden och de två nedersta våningarna var då relativt intakta. Biblioteket med dess dyrbara handskrifter och samlingar brann dock upp. Tjänstvilliga personer bar ut allt flyttbart och Ulfsparre sade efteråt, att han förlorade mer av den opåkallade hjälpen än genom själva branden. Det sades sedan att kokerskan dränkte sig och rättaren, som var ägarens högra hand, försvann spårlöst.
 

Min morfars mor var född på Gräfsnäs 1832 som oäkta dotter till denne rättare och en av slottspigorna. Denna piga flyttade strax efter branden ”uppåt landet” och lämnade sin tvååring till en fosterfamilj. Kanske blev skuldkänslorna för stora för henne också!?
 

Ny rättare blev då en annan släkting till mig, denna gång min mormors farbror, ”den långe rättaren”. Ägarna ställde stora krav på de underlydande och rättarna skulle se till att arbetet blev utfört. Det var en mycket svår och farlig mellanställning, och en dag 1842 blev han överfallen och mördad av ett par av drängarna. 

 

Den gömda skatten i slottet

Ulfsparre var en man med livlig fantasi. Han drömde om guld och gröna skogar och sökte efter dolda skatter såväl utanför som i slottet, dock utan att finna några.
 

Enligt traditionen skulle det finnas en oerhört stor skatt begraven mellan de fyra pelarna i entrévalvet. Denna skatt av guld och silver, ädla stenar och äkta pärlor skulle ligga i tredubbla kistor. Ovanpå den yttre kopparkistan skulle ligga en stenhäll, 12 alnar lång, 6 alnar bred och 1 aln tjock. I mitten av 1700-talet, berättades det, hade man låtit drängar gräva efter kistan, men när de kom ned till stenhällen, började pelarna skaka. Drängarna fyllde då snabbt igen gropen och flydde till skogs.
 

Så slutade denna grävning, och ingen hade vågat göra om den, förrän Ulfsparre och hans svåger Claes Adelsköld gjorde ett försök en sommardag på 1840-talet. Adelsköld berättar i sina memoarer, att de ganska snabbt grävde 4–5 alnar ned till den rödaktiga och flata stenhällen. En sprängkunnig torpare efterskickades, vilken borrade och sprängde ytterligare 3 alnar ner, men ingen kista syntes. Sprängaren rev sig bakom örat och sade: ”Antingen är f-n lös eller också är det hårda berget”. Det senare var nog riktigt.
 

Vid förarbetet till utgrävningarna av Loholmen 2012 använde vi oss av markradar. I samband med detta körde vi även över borggården och entréplanet på slottet i Gräfsnäs. Markradarn visade då bland annat att det finns gångar under borggården mellan huvudbyggnaden och kanontornen, men den avslöjade också en ellipsformad figur mitt i entrévalvet ett par meter ner. Och figuren var ca 7 m lång och ca 3,5 m bred. Det kanske är dags att gräva och spränga igen!?

 

Slottet blir ruin

Efter 1834 byggdes slottet delvis upp igen, men det blev illa skött efter 1845, då Ulfsparre sålde. Ingen av de nya ägarna bodde där eller brydde sig om slället. Det var hertigar från Schleswig-Holstein som använde slottet mest som sommarbostad i tre generationer.
 

Slottet förföll snabbt och kunde nästan liknas vid en grushög redan vid sekelskiftet 1900. I mitten av 1930-talet restaurerades ruinen till det utseende den har än idag.

 

Litteratur som utgör underlag för framställningen:

Adelsköld, Claes: Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto (1898).

Linnarsson, Linnar: Gräfsnäs, ett västgötagods och dess öden (1958).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Historiska Sällskapets utflykt till kolerakyrkogården i Lygnared den 4 maj 2021

Text: Gunnar Linde
 

Kolerans väg till Europa
Kolera hade funnits i tusentals år i Gangesdeltat, men på 1810-talet tog den sig ut i världen med förödande verkningar. Först anlände den till Ryssland och senare – i början av 1830-talet – även till Västeuropa. De sanitära missförhållandena och trångboddheten som rådde drev på smittspridningen.
 

I Sverige dog ungefär 12 000 personer år 1834. Siffrorna var i verkligheten troligen större, eftersom många dödsfall inte registrerades. Sveriges befolkning vid denna tid var ca 2,5 miljoner. Omräknat till dagens förhållande motsvarar det ca 48 000 döda. I hela Europa räknar med ungefär 1,5 miljoner döda.
 

Till Sverige fördes koleran först till Göteborg 1834 med sjömannen Anders Ryberg, 52 år, och hans hustru Anna Persdotter, 55 år. Bägge avled bara efter 12 timmars insjuknande.
 

Hur var det då i Alingsås?
Det första dödsfallet skedde den 14 augusti 1834 på Holmen Thomasgården i landsförsamlingen. Det handlade om den "gifta hustrun" Catharina Andersdotter, 39 år.
 

Inom stadsförsamlingen dog först fattighjonet Greta Lundberg, 27 år gammal, den 20 augusti.
 

De flesta avled under augusti–september 1834. De avlidna var främst fattiga. Under denna tid skördade koleran i landsförsamlingen 102 döda av totalt 179 det året. Detta utgjorde 2,1% av landsbygdsbefolkningen, som uppgick till 4 696 personer. I stadsförsamlingen avled 68 av kolera av totalt 86 döda. Det är 5,3% av hela stadens befolkning på 1 261 personer år 1834. Som jämförelse kan nämnas att i Göteborg dog 8–10 % och värst var det i Jönköping, där 16% av befolkningen avled.
 

Ögonvittnesskildringar från Alingsås
Claes Adelsköld ger i sin självbiografi en skildring av sommaren och hösten 1834. Dock får man ta hans beskrivning med en nypa salt, han var då endast 10 år. Här följer korta utdrag av vad han skriver.
 

Luften var under hela juli, augusti och halva september månader glödande het. Ingen regndroppe föll under denna tid och knappast en vindfläkt upprörde den stillastående kvävande luften. Dagar och nätter dog människor som flugor. Ingen gick ut som ej tvingades därtill, gatorna var under dagen folktomma. Efter klockan 10 sedan mörkret inbrutit, blev det däremot livligare. Då började kyrkoklockornas själaringning för dem som avlidit under dagens lopp och gatorna livades av likprocessioner. 
 

Prästdottern Sofia Afzelius var 18 år, då koleran bröt ut. Hon skriver i sin dagbok bl.a. följande den 8 september:
 

De senaste fjorton dagarna har varit förfärliga. Åskan har gått ibland och de sista dagarna i augusti var oerhört varma och kvalmiga. Koleran har ökat och den förut så vackra utsikten från prästgården har bytts ut mot sjukbårar och vita likkistor som stod uppställda vid Brunnshuset.
 

Det var ju till Brunnshuset de sjuka i staden fördes. Där verkade bl.a. regementsläkaren Fredrik Kristofer Plisander, fram till dess att han själv avled i kolera redan 28 augusti, 49 år gammal.
 

Förutom 1834 härjade koleran i Alingsås även åren 1853 och 1855. Under dessa år dog endast ett fåtal personer i staden.

 

Hur kom Lygnareds kolerakyrkogård till?
Hjälmareds gård ägdes vid denna tid – 1830-talet – av häradshövding Bengt Wolter Hessle (1796–1881). Det var han som skänkte marken till kolerakyrkogården.
 

Från början fanns bara ett stängsel rund kyrkogården. På bystämman i Lygnared 1935 bestämdes att den stenmur som vi ser idag, skulle byggas.
 

På kolerakyrkogården finns idag en skylt. Där kan man läsa J O Wallins (1779–1839) dikt Jordens oro viker, vilken i sin helhet lyder:
 

Jordens oro viker
för den frid som varar.
Graven allt förliker
himlen allt förklarar.
 

Man hittade denna dikt i Wallins kvarlämnade papper. Den går nu att läsa på hans gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna. Dikten har även tonsatts.
 

De begravda i Lygnared
Sex personer, säger skylten, att det ligger begravda på kyrkogården. Dock har bara fem hittats i dödböckerna.  I Riksantikvarieämbetets Fornsök från 1982 nämns kyrkogården samt även att endast fem personer är upptagna i dödboken. Man kan anta att dessa kom från närområdet.
 

Efter sökning i dödböckerna för Alingsås landsförsamling har fem troliga personer från trakten hittats.

Den äldre änkan från Lygnared är troligen fattighjonet Catharina Nilsdotter, 71 år. Hon avled den 3 september 1834. Den andre personen är troligen drängen Johannes Andersson, 22 år och död den 4 september. De övriga kommer från Skämningared Sörgården. Det är änkan Kerstin Svensdotter, 79 år, och Britta Svensdotter, 20 år, båda döda den 7 september. En medelålders man är också begravd här, troligen Anders Nilsson, Skämningared, 55 år, och gift.
 

Andra kolerakyrkogårdar i Alingsås
Alingsås kommun har fyra kolerakyrkogårdar. Förutom denna i Lygnared finns den största vid Rolfs kulle. Där är även en minnessten över de döda rest 1953.
 

Vid Hemsjö kyrka finns en kyrkogård, där nio personer sägs vara begravda. Platsen ligger alldeles nordost om kyrkan vid vägen.
 

Den sista kyrkogården finns i Bälinge. Enligt vad folk berättat, lär minst 30 personer ha begravts här. Inget syns idag av kyrkogården, men den låg väster om gamla E 20 nästan mitt emot Nygård.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Historiska Sällskapets utflykt från Ingared till 'hästabräcka' den 27 april 2021
Text: Håkan Kumler

 

Hästabräckan i Högelid mellan E20 och Sävelången
Här utmed Sävelången nedanför Kärrbogärde i Hemsjö gick Kungsvägen från Stockholm ner mot Göteborg. Backen, alltså Högeli´ – belägen i det smala området mellan Sävelången och nuvarande E 20 – hade stor höjdskillnad mellan den högsta punkten på berget mot Tollered och marken nere vid sjön. Hästarna kämpade för att komma upp med överlastade foror, men de kämpade kanske ännu mer för att bromsa en tung last i nerförsbacken.

 

För att slippa denna mardröm – ’hästabräcka’ – hade en ny väg byggts på norra sidan av Sävelången 1844–46. Den gick från Norsesund och ner till Hede mellan Stenkullen och Lerum. Vad skönt, tyckte alla som behövde frekventera vägen mot Göteborg.

 

Men så skulle Västra stambanan dras fram någonstans och terrängen i området från Hemsjö ner mot Göteborg är inte den lättaste. Arkitekten till stambanan, den berömde Nils Ericson, ville ha den nybyggda vägen norr om Sävelången för banvall. Alla var tvungna att böja sig, när han sagt sitt. Hans auktoritet var stor.

 

Efter bara åtta år flyttades alltså vägen tillbaka till den förfärliga ”Högeli” söder om Sävelången. Vi kan bara föreställa oss vad folk suckade över detta beslut – suckade och svor. Då verkar det väl troligt att man startar bygget av den imponerande vägrampen eller murvägen för att avlasta ’hästabräcka’, när beslutet om att ta den nya vägen på andra sidan sjön till järnvägsramp väl har fattats. Då bör vi vara i mitten av 1850-talet.

 

Det är praktiskt taget omöjligt att få fram några vettiga uppgifter om denna murväg. Exakt vilka år byggdes den? Vägverket visste inte på ett informationsmöte för allmänheten i januari 2020 – det handlade om motorvägsbygget mellan Kärrbogärde och Tollered – om vägen var byggd före eller efter 1850. Ska man få någon riktig visshet i hur allt förhöll sig här får man nog ägna sig åt forskning en tid nere på Riksarkivet i Göteborg. Trafikverket har nämligen skickat dit allt sitt arkivmaterial från äldre tider. Min slutsats är, att vägen måste vara byggd på 1850-talet. 1850 är nämligen gränsen för om någon historisk lämning räknas som fornminne. Och ett fornminne bör ju i alla fall skötas något.

 

När man väl var tillbaka här på södersidan av Sävelången med sina fordon var vägen där i bruk till 1915, har jag läst. Då kommer en ny sträckning i Högelid till – längre upp mot berget från sjön räknat.

 

Vägbanken är fyra–fem m hög på en sträcka av 300–400 m, för att höjdskillnaden i backen inte skulle bli så stor. Rampen anslöt nämligen nästan ända uppe – eller uppe – vid nuvarande E 20. Själva murvägen är tio alnar bred, alltså sex meter, som de större vägarna skulle vara enligt 1649 års Gästgivarförordning.

 

Vad vi ser här nere vid sjökanten är alltså muren med vägen där uppe. Man är klart imponerad. Vad som inte imponerar är dock skötseln av murvägen – ett snår av sly att ta sig igenom. Tidigare tog, enligt hörsägen, Hembygdsföreningen i Hemsjö ansvaret för att röja vägbanan, men det orkar man inte längre. Alingsås kommun visar inget intresse för detta unika byggnadsverk och Länsstyrelsen har sagt nej till byggnadsminnesförklaring.

 

Kvar står vi historieintresserade som får berätta för så många vi kan om den svåra liden och det imponerande byggnadsverket som murrampen utgör. Och det är inte förrän man befinner sig på platsen, som man har en chans att förstå och inse dess storhet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Historiska Sällskapets utflykt till Häradsberget/Härsberget i Alingsås
den 29 september 2020

Text: Gustaf Hansson 

Efter besök på den plats där Alingsås avrättningsplats förmodas ha legat promenerade vi upp mot toppen på berget på den väg som går upp på norrsidan av berget.

På den öppna platsen, som verkar vara en grillplats låg en gång Alingsås Missionsförsamlings Ungdomsavdelnings stuga som uppfördes 1919 på en tomt som donerats av Adolf Ohlsson. Det var en lite ryggåsstuga på 6 x 12 alnar. En aln var avståndet mellan armbågen och långfingrets spets (dvs 2 fot!). Användes fram till meterreformen 1889. Motsvarar ung. 0,6 m, så stugan var inte speciellt stor! En vedspis stod för uppvärmningen.

Alingsås Hantverksförening uppförde 1927 en dansbana med servering där nuvarande förskolan ligger. Grannsämjan mellan Ungdomsföreningen och Hantverksföreningen var kanske inte helt friktionsfri, men då dansbanan inte blev speciellt lukrativ såldes den till Missionsförsamlingen 1932. Efter några år revs den och ett nytt sommarhem invigdes där 1942. En rejäl tillbyggnad gjordes 1966. Under många år firades bl a Valborg där, dit många alingsåsare vallfärdade.

Anläggningen såldes till en Montessoriskola i samband med att Missionsförsamlingen köpte Pojkebo av KFUM varvid valborgsfirandet flyttades dit 1999.

Alingsås Motorklubb bildades 1927 och en av de första aktiviteter man arrangerade var backtävling i Härsbergsbacken 10 juni 1928. Läser man stadgarna för föreningen hittar man bl a vad som händer om man blir utesluten eller inte vill vara med längre. Då skall man lämna tillbaka sitt mössmärke. Om man underlåter detta så kommer det att annonseras i ortens tidning! Har ej kollat om denna bestämmelse fortfarande gäller.
 

På toppen av Häradsberget

 

Väl upp på toppen av Häradsberget hamnar vi på den plats där enligt geologen Axel Lindström (1883) Sveriges största gravröse från bronsåldern varit belägen. Den hade en diameter på 80 meter och var 12 meter hög. År 1898 togs den bort för att ge plats åt ett vattentorn som var i bruk mellan 1899 och 1951. Tornet revs 2004. På de bilder som finns ser tornet inte speciellt högt ut, men det behövdes ju inte då det var placerat så högt uppe på ett berg.

 

Varifrån fick man vattnet? Enligt Linné delades varje kvarter i staden i fyra tomter med en gemensam brunn. Dessutom fanns det en artesisk brunn vid Stora Torget. En artesisk brunn ger ett tryck på vattnet så att det stiger upp till marknivån. Detta beror på att vattnet finns i ett sandlager som ligger under ett tätt lerlager det ej kan tränga igenom. För man då ner ett rör i marken kommer vattnet p g a dess övertryck pressas uppåt i röret. Från dessa brunnar gick vattnet till pumphus som pumpade vattnet till tornet. Vattenmängden var inte tillräcklig och vattnet ofta ohälsosamt, men denna metod användes delvis fram till år 1955. Men mellan 1937 och 1949 användes också ytvatten från Gerdsken.

1949 byggdes en vattenreservoar i Mariedal på 2000 kubikmeter och 1990 en i Tomtered på 4300 kubik. Dessa ersatte vattentornet på Häradsberget.

 

1955 började man ta vatten från Lilla Färgen (ytvattenverk) som levererar vatten direkt till brukarna. Vattnet tas på 20 meters djup 200 m från stranden. 1968 levererades 180 l/sek därifrån. Idag förmodligen mycket mer.

 

Lite kuriosa:

 

De som stupade vid överfallet i Brobacka 1566 lär ha begravts vid Härsberget. Man vet dock inte exakt var.

 

I Grönköpings Veckoblad nämns ofta Gökmassivet. Nils Hasselskog, som skrev om detta växte upp i Alingsås, där hans far var kyrkoherde, hade Nolhaga berg eller Häradsberget som sin förebild för Gökmassivet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Historiska sällskapets utflykt till Mormons predikstol den 5 maj 2020

Text: Gustaf Hansson

 

Mormons predikstol är ett stort flyttblock i en fin ekbacke vid Lindås gård nära Vardsjön. I mitten av 1800-talet fanns det många mormoner i bygden, men konventikelplakatet förbjöd dem att samlas och ha gudstjänster. Trots att det till stor del avskaffades 1858, kände de sig som en förföljd minoritet. Här höll de sina hemliga möten, där en predikant förkunnade Mormons ord från det höga stenblocket. USA blev då det förlovade landet för dem och resultatet blev att ett sjuttiotal från trakten utvandrade till Utah 1863–65.

Mormons lära

Mormonerna eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga bildades på 1820-talet av Joseph Smith i USA. Man har idag nära 17 miljoner medlemmar över hela världen. Man anser själva att kyrkan är en gren av kristendomen och likställer Bibeln med Mormons bok. Man har en omfattande missionsverksamhet, där unga män förväntas ge två år av sitt liv till att resa omkring i världen och berätta om sin tro. Dopet är porten till frälsningen. Vuxendop tillämpas, och för att redan avlidna ska kunna döpas, företar man ställföreträdande dop, dvs de levande döper sig i de dödas ställe. Av denna anledning kan vi tacka mormonerna för deras omfattande släktforskning. Att leva ett enkelt och harmoniskt kärnfamiljeliv är idealet. Man tar avstånd från droger, alkohol, tobak, kaffe och te.
 

Mormonkyrkan i Sverige

Kyrkan i Sverige har ca 9700 medlemmar med tempel i Västerhaninge, söder om Stockholm. Där finns också ett släktforskningscenter. I Sverige finns 40 församlingar, vilka var och en leds av en biskop. Alingsås har ett kapell i Stadsskogen med ca 170 medlemmar.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -