Referat våren 2017
Besök vid Anten-Gräfsnäs järnvägsstation i Anten
Ciceron: Lars Johansson
Publicerad i AT 20/6 2017. Text: Gunnar Linde
​
I december 2016 besökte Lars Johansson, ordförande i Museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg, Historiska Sällskapet och kåserade då om smalspårsjärnvägar runt Alingsås. Vid detta tillfälle fick sällskapet en inbjudan att besöka Antens station för att på ort och ställe se mer av den verksamhet AGJ bedriver. I det vackra försommarvädret hade Historiska sällskapet därför förmånen att bli guidade runt i lokalerna av Lars Johansson, mångårig och drivande ordförande.
​
Lars Johansson inledde med att berätta om AGJ och dess arbete. Föreningen bildades redan 1965. När SJ lade ner trafiken på banan Göteborg – Skara år 1970 arrenderade man banan fram till år 2000, då man fick möjlighet att köpa järn-vägen. Banan är en bland ett tiotal smalspåriga järnvägar i Sverige som ännu är i drift. Exempel på andra bevarade järnvägar är Roslagsbanan, Kinnekullebanan och Hultsfred-Västerviksbanan.
​
Den svenska smalspåriga järnvägen har en spårvidd på 891 mm, vilket är unikt för landet. Måttet tas i innerkant av rälsen. Man utgick ifrån tre svenska fot, varför banorna även kallas "trefotsbanor". Normal spårvidd är annars 1435 mm.
AGJ är en ideell förening med drygt 1000 medlemmar. Av dessa är ca 75 personer aktiva med frivilliga insatser. På ett idogt och outtröttligt vis arbetar de med att hålla banan i ett gott skick, renovera och underhålla fordon och bygg-nader, erbjuda kaféverksamhet och inte minst köra tåg under sommaren, till glädje för både ung och gammal. Under de årstider då trafiken ligger nere sker det mesta av arbetet. Varje år byts ca 1000 slipers ut, spåren riktas och banan röjs från sly och ogräs.
​
För närvarande äger föreningen mellan 60 och 70 fordon, vilka kommer från olika delar av Sverige. De flesta inte är i drift. Det stora antalet lok och vagnar beror delvis på att man vill ha en "bank" med reservdelar.
​
Några av fordonen beskrev Lars Johansson på ett intressant sätt under visningen av museihallen. Här kunde man se vackert nyrenoverade, teakklädda och benaroljade personvagnar, redo att tas i drift sida vid sida med ett tysktillverkat diesellok från 50-talet. På rälsen fanns små godsvagnar från år 1875 tillsammans med en motorvagn från 20-talet, som gick under namnet Gullhönan. Motor-vagnen och rälsbussen var på sin tid ekonomiska att köra med, då de krävde lägre bemanning än normala tåg med ånglok. En och samma person kunde köra rälsbussen, ta betalt och tjänstgöra som konduktör.
​
Då Lars Johansson visade verkstaden insåg man vilket enormt arbete som läggs på att tillverka nya reservdelar, renovera och underhålla gamla ånglok med mer än 100 år på nacken. Bland svarvar, fräsar, pelarborrmaskiner och verktyg fanns ett tyskt ånglok från 1941, nedplockat i sina minsta beståndsdelar. Innan vi får se detta ståtliga ånglok på banan behöver medlemmarna arbeta ytterligare ett decennium. Dessa entusiaster jobbar tålmodigt vidare!
​
Antens gamla stationshus är kärnan i verksamheten. Här köper man biljetter på det gamla sättet för resan till Gräfsnäs. De små biljetterna i kartong, som konduktören klipper hål i, kallas Edmondsonbiljetter. Thomas Edmondson (1792-1851) var en engelsk uppfinnare av biljettmaskiner för järnväg.
​
I början av 1900-talet var stationen en central plats för lokalsamhället. Här fanns telegraf och post och i närheten låg Antens såg, som redan på 30-talet började tillverka monteringsfärdiga hus.
​
På andra sidan biljettluckorna visade Lars Johansson det el-mekaniska ställ-verket, varifrån trafiken på banan kontrolleras och styrs. Över biljettförsäljarna tronar porträttet av Olof Westergren, som var Antens stations förste stins 1900-1910.
​
För att genomföra sommarens trafikdagar krävs tolv personer, allt från biljett-försäljare, konduktörer, lokförare, till eldare och kafépersonal. AGJ är del av en riksorganisation för smalspåriga järnvägar, som arbetar och stöttar de lokala föreningarna gentemot bl.a. Trafikverket och EU. Precis som SJ, måste AGJ följa Trafikverkets och kommunens föreskrifter, ha tillstånd och genomföra besiktning av sina fordon. Allt detta innebär kostnader för föreningen. Finan-sieringen av verksamheten vilar i stort sett helt på biljettintäkterna.
​
Anten-Gräfsnäs järnväg har vid ett flertal tillfällen utnyttjats vid filminspel-ningar, berättade Lars Johansson med viss stolthet. Det handlar om järnvägs-scener ur Raskens, Pippi på rymmen, Pojken med guldbyxorna, filmen om Selma Lagerlöf och nu senast 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det var Kvarnabo station som figurerade i den sistnämnda filmen.
Lars Johansson avslutade med att presentera en del visioner inför framtiden, projekt man skulle vilja genomföra, t ex ett "tomtetåg" med stopp för besök hos tomten och glöggservering. Att låta rusta upp den 200 meter långa tunneln till Brobacka är ett annat möjligt projekt. Dessa framtidsplaner skulle dock må väl av fler sponsorer, menade Lars Johansson.
Ovanstående foton: Håkan Kumler, 2017
Stampens kvarn och dess historia
Föreläsning av Björn Florin 8/5 2017
i Stampens kvarn, Alingsås.
Publicerad i AT 13/5 2017. Text: Erik Fristedt.
"Jag har blivit med kvarn – vi måste gifta oss”, skrev kvarnägaren Carl Karlander till sin fästmö en dag i slutet av 1800-talet. Genom denna originella och ovanliga giftemålsorsak kom Stampens kvarn till Björn Florins släkt. Carl Karlander var morfarsfar till Björn Florin, vilken berättade om kvarnens historia för Alingsås Hembygdsförening och Historiska Sällskapet en vacker men kylig majkväll.
​
Under detta historiska samarrangemang i den fullsatta kvarnövervåningen berättade Björn Florin engagerat om kvarnen och dess bakgrund med många kort och bilder. Sedan många år bor Björn och hans hustru Ingela grannar med sin ögonsten.
​
En klädesstamp är den tidigaste verksamheten vi känner till vid fallet i Lillån eller Gerdska ström. Det var Jonas Alströmer som i slutet av 1720-talet såg till att vattenfallet drev en hammare som stampade ylletyg så att det blev hårt och motståndskraftigt. Sedan dess har namnet Stampen levt vidare, trots att kvarnen tog över verksamheten redan på 1750-talet. Linne´ besökte staden på sin västgötaresa 1746, men nämner enbart det intilliggande metallarbeteriet.
​
Björn Florin visade på kvarnen med underfallshjul på en vacker karta från 1761. Han berättade också att man måste vara adlig för att få driva kvarn på den tiden. Efter 20 års tvister med sönerna till Jonas Alströmer, kunde staden ta över ägandet 1788.
​
Kvarnen byggdes om och förstorades 1842 av fabrikör Kling till i stort det utseende den har idag. Björn Florin visade på gamla valv och bjälkar som är kvar sedan den ursprungliga kvarnen. De två turbinerna är kvar sedan 1840-talet. De tjänstgjorde till 1976 och är fortfarande i funktion. Kraften från dessa överfördes via en mängd sinnrikt inrättade remmar, och man kan livligt föreställa sig hur intensivt hela kvarnen skakade när malningen pågick för fullt.
​
Det blev sedan en mängd olika kvarnägare och mjölnare och Carl Karlander var en av dem. Fram till 1940 var det en tullkvarn och den stora tullådan med fack för de 4 sädesslagen finns fortfarande kvar. Överhuvudtaget är egentligen inget rört sedan den siste mjölnaren, Åke Lindqvist, slutade 1976. Några gånger har hotet om rivning legat tungt över kvarnen, men mycket tack vare Per-Henrik Rosenström lever den lyckligtvis vidare. Björn Florin ger till och med staden en stor eloge om hur bra man sköter den numera.
​
Det har varit många konstutställningar i kvarnen på senare år. Kvarnen i sig är också ett fint museum, där man kan gå runt och lära sig om hur en kvarn drevs förr i världen. Paret Florin avslutade med att sjunga en bejublad visa om kvarnen skriven av Karlanders hustru.
​
Historiska Sällskapets ordförande Håkan Kumler tackade till sist för det givande föredraget och inbjöd till kommande aktiviteter. Tisdagen den 23 maj ordnar Historiska Sällskapet en utflykt till Anten-Gräfsnäs Järnväg och lördagen den 2 sept är det dags för den traditionella höstutflykten. Denna gång besöks bland annat en tidigare mycket hemlig kommandocentral samt Stola säteri.
Björn Florin föreläser i Stampens kvarn, Alingsås.
Foto: Rune Feldt, 2017
Östads stiftelse - från barnhem till utbildning inom de gröna näringarna
Föreläsning av Patrik Alströmer 13/3 2017
Publicerad i AT 23/3 2017. Text: Erik Fristedt
Alingsåsarna vet alldeles för lite om Östads säteri och stiftelse.
​
Så inledde Patrik Alströmer sitt föredrag hos Historiska Sällskapet. Inför ett sextiotal åhörare förbättrade han kunskapen rejält om Östads stiftelse – från barnhus till utbildning.
​
Östad är ett mycket gammalt säteri, som ägdes av Nickas Sahlgren på 1700-talet. Han var direktör för Ostindiska kompaniet och blev mycket rik. Genom honom kom bl a Sahlgrenska sjukhuset till. Han grundade även Östads stiftelse. Det var 1774 och några år senare gifter sig hans dotter Sara Catharina med Claes Alströmer. Han var en av Jonas Alströmers söner och blev då styresman i stiftelsen. Detta uppdrag har sedan gått vidare inom familjen i alla år och nyligen har den nionde generationen Alströmer tagit över. Nuvarande styresman är Thore Alströmer.
​
I 1700-talets Sverige var inte barnhusinrättningar ovanliga, men det var främst en företeelse som var knuten till städerna. Här på landet kunde man utackordera barnen hos godsets underlydande mot nedsättning i deras dagsverksskyldighet.
Stiftelsen drevs som barnhus fram till 1945. Då hade man haft 1628 barn. Säteriet var förr uppdelat på över 100 små arrendegårdar som hade skyldighet att ha 1-3 barn. Numera är många friköpta. Ca 65 bostadshus är kvar.
​
Östads Skogsskola kom till efter barnhustiden med utbildning av skogvaktare. Från 1962 till 1988 ersattes den av en skogsbruksskola, som utbildade skogshuggare och maskinförare. Sedan dess har olika universitet förlagt bl a sin miljö- och naturutbildning till Östad.
​
Många frågor till Patrik Alströmer avslutade den intressanta kvällen. Innan föredraget var det årsmöte. Det leddes av Erik Fristedt med Christina Weilenmann som sekreterare.
​
Det blev omval över hela linjen. I styrelsen fortsätter Håkan Kumler som ordförande, Christina Weilenmann som sekreterare, Gustaf Hansson som kassör samt Kerstin Feldt, Olof Braide och Erik Fristedt. Styrelsen utökades med Gunnar Linde.
​
Håkan Kumler avslutade med att hälsa alla välkomna till nästa möte. Det är ett spännande samarrangemang med Alingsås Hembygdsförening där Björn Florin berättar om och visar Stampens kvarn.
​
Huvudbyggnaden på Östads säteri. Foto: H Kumler, 2017
Patrik Alströmer på trappan till Östads säteri. Foto: H Kumler, 2017
Det gamla skolhuset på Östads säteri, idag använt i miljö- och naturutbildningen.
Foto: H Kumler, 2017
Märkliga västgötska samlare
Kåseri av Johnny Hagberg, 7/2 2017
Publicerad i AT 14/2 2017. Text: Håkan Kumler
Historiska Sällskapet har gästats av Johnny Hagberg, till vardags kyrkoherde i Järpås och ordförande i bland annat Föreningen för Västgötalitteratur. Han föreläste under rubriken Märkliga västgötska samlare och skapade genom sitt berättande både munter stämning och något att fundera över hos de nästan 60 åhörarna.
J Hagberg ställde inledningsvis frågan om vad den som röjt upp i ett överfullt dödsbo kanske har tänkt: Vad var tanken bakom allt detta skräp? Något måste
det ändå vara. Det kräver ofta ekonomiska tillgångar för att bli en samlare av rang och påfallande ofta är det ungkarlar som är samlare. Tyngdpunkten i före-draget låg på samlandet av böcker – alltifrån medeltid till våra dagar – inte underligt, eftersom föredragshållaren själv är boksamlare. Av de nio beskrivna samlarna har jag valt ut fem.
Den förste som nämndes var Skarabiskopen Bengt den gode, död 1190. Han samlade på allt som saknades i stiftet – kyrkklockor, mässkläder, kalkar. Förutom samlandet var han en mycket handlingskraftig person som till exempel lät bygga broar, röja vägar, bygga kyrkor. Han skaffade en mässbok besatt med ädelstenar till domkyrkan och gav de fattiga bröd, därav tillnamnet ’den gode’. När han var död krävdes det 20 hästar för att frakta bort allt det han samlat privat.
Drottning Kristinas gunstling, Magnus Gabriel De la Gardie, död 1686, var en boksamlare av betydelse. Böckerna bands i röd marokäng och försågs med hans adelsvapen. De förvarades sedan på de åtta slott han ägde och vid varje slott anställdes en bibliotekarie. År 1669 lyckades han komma över en stor bok-
samling med handskrifter från Island, vilken senare skänktes till Uppsala Universitetsbibliotek. Silverbibeln, som ursprungligen tillhörde det svenska krigsbytet från plundringen av Prag 1648, hamnade i drottning Kristinas bibliotek. När Kristina abdikerade hamnade Silverbibeln i Holland, varifrån De la Gardie återköpte klenoden och så småningom skänkte den till Uppsala universitetsbibliotek, där den idag förvaras.
En tredje samlare, som Johnny Hagberg tog upp, var Pehr Tham, ägare till Dagsnäs söder om Skara. Han var också hovintendent och hade gott om pengar. Dessutom var han rudbeckian, vilket innebar att han bekände sig till teorin att jordens urhem låg i Sverige – eller kanske egentligen i Västergötland eller allra helst på Dagsnäs. Därför köpte Tham upp runstenar från landskapet, vilka han placerade på Dagsnäs. Resvillestenen från Norra Härene kostade honom 126 liter brännvin från eget bränneri, vilket han erbjöd de motvilliga bönderna från Norra Härene. Då gick köpet igenom. Ett par andra stenar kommer från Saleby och Timmele. De kan ännu beses på ägorna. Domarringen som Tham lät uppföra blev själva urhemmet. Dessutom fanns på gården ett fint bibliotek.
Nils Silfverschiöld, ung ägare till Koberg, började redan som 14-15-årig student i Lund att samla böcker. På drygt tio år lyckades han få ihop en av Sveriges största boksamlingar med böcker från 1400- och 1500-talen och framåt. Han köpte jättesamlingar och eftersom han hade gott om pengar kunde han bjuda över alla. Han lyckades lägga beslag på 40 av de äldsta svenska böckerna. Stora bokforor kom med böcker till Koberg: inkunabler (böcker från boktryckar-konstens första skede), biblar, psalmböcker och annat. Slottet måste byggas om för att kunna hysa samlingen. Dock – Nils Silfverschiöld avlider 28 år gammal 1892 och får inte glädjas så länge över sina böcker, men samlingen finns ännu kvar på Koberg och är en av de största privata i landet.
Andreas Nilsson slutligen var skollärare i Skara och samlade på allt – på forn-minnen, på antikviteter och dessutom på allt möjligt skräp. När bostaden inte räckte till – där fanns till slut bara en sittplats också använd som sovplats – hyrde han lagårdar och bodar för att hysa grejorna. När han dött gjordes en ”arkeo-logisk undersökning” i bostaden och längst ner hittades en pil från vikingatiden. När Andreas Nilsson dör 1904 visar det sig, att allt är testamenterat till museum i Göteborg. Det blir tolv järnvägsvagnar fulla, vilket med smalspårsbanan forslas dit och blir grundplåten till det år 1916 öppnade Röhsska museet.
Föredraget avslutades med frågestund och ordföranden, Håkan Kumler, inbjöd till nästa föreläsning, där Patrik Alströmer berättar om Östads stiftelse.
Johnny Hagberg föreläser. Foto Rune Feldt, 2017.