Referat våren 2018
Historiska sällskapet besökte Matberget
Publicerad i AT 22/5 2018. Text: Erik Fristedt
Om inte Gustav Vasas knektar fått tag i den unge adelsmannen gömd under Matberget kunde den svenska historien utvecklats helt annorlunda. Vi kunde haft en helt annan kungasläkt och Sverige kunde ha fortsatt att vara katolskt.
​
En underbar majkväll avslutade Alingsås Historiska Sällskap terminen med en sedvanlig försommarutflykt. Denna gång var huvudmålet en bergsklyfta kallad Matberget på Uplo egendoms marker med Erik Fristedt som guide och berättare.
Om inte om hade varit, så hade Måns Bryntesson Lilliehöök från Uplo varit kung över Sverige från 1529. Måns var en vältalig och äregirig ung man, som tidigt förvärvade Gustav Vasas förtroende. Han var bland annat riksråd och hövitsman och fick därför kungens uppdrag att slå ned upproret i Dalarna. Samtidigt konspirerade han tillsammans med andra riksråd bakom kungens rygg. Deras avsikt var att avsätta kungen och att återge de gamla landskapen sitt gamla självbestämmande samt att återinföra katolicismen. Därför sammankallades Västergötlands bönder till tingsplatsen på Larvs hed den 20 april 1529 för att välja Måns till kung. Upproret var dock dåligt förankrat hos bönderna så allt rann ut i sanden och gick till historien som Västgötabullret.
​
Måns erbjöds först nåd av kungen, men på en riksdag i Strängnäs kunde Gustav Vasa visa på hans förrädiska gärningar och Måns dömdes till döden. Några veckor tidigare hade han flytt till Uplo och gömt sig i den djupa skogen. Gustav Vasas knektar letade överallt, men lyckades inte hitta honom. Då mötte de ett par pigor som bar mjölk i stävor till kalvarna. När en av dem välte och mjölken rann ut, kunde knektarna se att det var mer mat än mjölk i stävorna. Soldaterna tvingade då pigorna att avslöja Måns gömställe. Bergsklyftan där han låg gömd har allt sedan dess kallats för Matberget. Efter dödsdomen gjorde Måns ytterligare ett misslyckat flyktförsök, men infångades och halshöggs på Stortorget i Stockholm den 5 juli 1529.
​
Trots detta lät Gustav Vasa änkan ha kvar Uplo egendom. Det blev senare olika ägarsläkter till gården. Släkten Dicander har varit ägare sedan 1828. Anders Dicander deltog i utflykten och kunde passande nog berätta om de senaste två hundra åren på Uplo.
​
Ordföranden Håkan Kumler avslutade utflykten och informerade om att höstens första aktivitet blir en resa till Kinnekulle lördagen den 15 september.
På hemvägen åkte vi den natursköna vägen efter sjön Anten med ett mycket uppskattat besök i Långareds kyrka, där Ingemar Svennered guidade gruppen.
Deltagarna i utflykten till Matberget lyssnar till historien om Måns Bryntesson Lilliehöök. Foto: Ingemar Svennered, 2018.
När turisterna kom till Kinnekulle
Föreläsning av Anna Lokrantz 16/4 2018
Publicerad i AT 24/4 2018
​
Anna Lokrantz är redaktör och bebyggelseantikvarie. Hon har sina rötter på Kinnekulle. Tillsammans med sin man Anders Lokrantz har hon skrivit boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle". Med hjälp av underhållande bilder och citat ur denna bok höll hon en mycket inspirerande och engagerande föreläsning om turismens utveckling kring Kinnekulle från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
Naturen och läget vid Vänern har länge intresserat botaniker och geologer. Även lustresenärer har sedan lång tid tillbaka kommit till Kinnekulle för att ta del av den vackra och speciella naturen. Redan på 1500-talet beskrev Olaus Magnus den "paradisiska" kullen i verket om de nordiska folken.
​
I slutet av 1800-talet började man organisera resandet till berget. Turismen till Kinnekulle följde ett mönster som gick igen i hela landet. Tidsandan gjorde att det under senare delen av 1800-talet var "inne" att resa och bestiga berg med dess utsikter och vyer. Man ville uppleva den vilda och karga naturen. Detta skedde samtidigt som Svenska Turistföreningen bildades.
​
Anstormningen till Kinnekulle under slutet av 1800-talet berodde till stor del på friherren och politikern Carl Klingspor (1847-1911) hade flyttat till Råbäcks egendom år 1882. Driftig som han var, ville han göra Kinnekulle till ett berömt turistmål. På hans initiativ byggdes 1885 hotell Kinnekulle (Turisthotellet), en tidstypisk träbyggnad vid Munkängarna. Två år senare invigdes det vi idag kallar Kinnekullebanan med den pampigaste stationen just i Råbäck. Människor kom för att fotvandra, njuta av naturen och koppla av. Framför allt skulle man bestiga toppen och gå upp i utsikstornet, som Carl Klingspor låtit uppföra. I tornet kunde man även övernatta, sovandes i hängmattor. Tyvärr brann tornet ned 1982. Nuvarande torn är en förenklad kopia av originalet.
​
Munkängarna var då liksom nu den mest välbesökta bland alla sevärdheterna. Denna engelska park skapades under mitten av 1800-talet med sina slingrande gångar och stora variation av växlighet och ljus. Här finns en grotta och en liten paviljong, allt för att uppnå en romantisk stämning i parken.
​
Under bärsöndagarna var Råbäck centrum för tillresande och boende på berget. Anledningen var att man ville plocka de vildväxande sötkörsbären (Prunus avium). Bärsöndagarna var en folkfest kring dessa bär. Denna mycket gamla tradition, med anor från 1500-talet, växte i samband med turistresandet i slutet av 1800-talet. Vid denna tid organiserades plockandet och försäljningen till de tre första söndagarna i augusti. Då stod lokalbefolkningen och sålde bär i backen mellan Råbäcks station och upp till Turisthotellet. Inne i Munkängarna hade man samtidigt marknad med försäljning av hemslöjd, karameller och polerade ortoceratiter från Kinnekulle. Under framför allt den andra söndagen kunde det gå ganska vilt till. En del människor gick då in i privata trädgårdar för att plocka körsbär. Detta resulterade i att man tvingades att ha vakter. Vidare hörde slagsmål till de obligatoriska inslagen, oftast i organiserad form t.ex. mellan folk från Västerplana och Österplana.
​
Under 40-talet lugnade det hela ner sig, beroende på att Frälsningsarmén tog ett större ansvar för bärsöndagarna. Senare under 50-talet ebbade verksamheten ut. Anledningen till detta var att resandet tog nya vägar. Charterresandet gjorde sitt intåg. Folk fick egen bil och kunde åka vart man ville. Turisthotellet stängde 1964, då det hade blivit utdömt av hälsovårdsskäl och revs 1982.
​
Under Historiska Sällskapets höstutflykt till Kinnekulle lördagen den 15 september har vi den stora förmånen att Anna Lokrantz följer med som ciceron. Vi ser fram emot detta.
Anna Lokrantz kommenterar bilden på Råbäcks station som den en gång såg ut. Foto: Rune Feldt, 2018.
Lokalhistoria om Långaredsbygden
Föreläsning av Ingemar Svennered 5/3 2018
Publicerad i AT 13/3 2018. Text: Erik Fristedt
Långareds kyrka fyller 200 år i höst. Den byggdes rekordsnabbt på 7 månader 1818. Den var mycket efterlängtad och ersatte de två tidigare kyrkorna som då fortfarande stod kvar, båda i trä från 1200-talet respektive 1500-talet.
​
Bilder från denna kyrka inledde berättelsen om Långared och sjön Anten vid Historiska Sällskapets senaste möte. Det var hembygdsentusiasten Ingemar Svennered, som med hjälp av många unika foton och filmer tog oss med på en mycket intressant resa på och runt sjön Anten.
​
Långareds socken ligger runt sjön, som under alla tider såväl bundit ihop som åtskilt de olika delarna av socknen. Många har drunknat såväl vid fiske och transporter över sjön som vid uppfyllandet av den kyrkoplikt som innebar att man måste ta sig till kyrkan för gudstjänst oavsett väder eller vind. Vägarna till och inom socknen var inte tillåtna för biltrafik förrän 1914 och den första bilen i bygden lär ha varit den som åkte omkring och kallade till mobilisering vid utbrottet av första världskriget.
​
Den enda vägen dessförinnan var ”Prästavägen”, byggd för att prästen i Lena skulle kunna ta sig till sin annexkyrka i Långared. Den är nästan lika smal och krokig än idag. När midnattssolsrallyt gick genom våra bygder 1961, var den vägen en uppskattad fartsträcka. Ingemar visade unika filmer och intervjuer med såväl kända förare som den tidens publik.
​
På sjön transporterades mycket timmer på isen eller med pråm mellan Loo och Kvarnabo. Innan bussarnas tid var det reguljär båttrafik mellan bygdens många bryggor och göteborgståget i Kvarnabo. Den mest kända båten hette Greve Gomer och åtföljdes bland annat av Gustav Vasa.
​
Det fanns inte mindre än fem välsorterade affärer i bygden, där man kunde köpa allt ifrån hästskosöm till nybakat bröd och bensin. Ingemars far var en av de sista handlarna och vi fick många bilder och berättelser från affärerna. Han visade även härliga färgfilmer från höbärgning med häst, tagna för inte så många år sedan. Varje by hade ett eller flera mejerier i början av 1900-talet. Över huvud taget fanns det ovanligt många entreprenörer, antingen det gällde sågverk, snickerier eller kvarnar.
​
På frågestunden efter kåseriet fick Ingemar en fråga om varför socknen inte har avfolkats såsom många andra bygder. Svaret var att det nog bland annat beror på denna entreprenörs- och företagaranda, vilken fortfarande lever kvar i mycket hög grad. Även ett oerhört aktivt föreningsliv de senaste 150 åren, har bidragit och bidrar fortfarande till detta. Ett mycket tydligt och synbart exempel är den kända idrotts- och evenemangshallen, Albert Hall. Utan allt frivilligt arbete och engagemang av Långaredsborna, hade den aldrig kommit till stånd.
​
Ordföranden Håkan Kumler tackade Ingemar Svennered för att han så kunnigt och entusiastiskt hade delat med sig av sin kunskap och sin dokumentation om Långaredsbygden och sjön Anten.
​
Innan kåseriet var det årsmöte. Det leddes av Erik Fristedt med Christina Weilenmann som sekreterare. Olof Braide avtackades högtidligt efter att i många årtionden varit primus motor såväl i Historiska Sällskapet som dess föregångare Alingsås Fornminnesförening. Det välbesökta årsmötet hade den stora glädjen att hälsa Simon Waern som hans efterträdare i styrelsen. Annars blev det omval över hela linjen. Håkan Kumler fortsätter som ordförande, Christina Weilenmann som sekreterare och Gustaf Hansson som kassör. Kerstin Feldt, Gunnar Linde, Simon Waern och Erik Fristedt är de övriga i styrelsen.
​
Håkan Kumler avslutade mötet med att hälsa alla välkomna till nästa träff måndagen den 16 april. Då får vi lyssna till Anna Lokrantz, som föreläser om ”När turisterna kom till Kinnekulle”.
​
Ingemar Svennered kåserar kring bilder från Långaredsbygden. Foto: Rune Feldt, 2018.
Greve Gomer gick i linjetrafik 1906-25.
En stadsresa tog tid för 100 år sedan. När Johannes Andersson på Loo Lillegård åkte från Loo till Alingsås passerade han upp till 60 grindar och led.
Mitt Nordkorea
Föreläsning av Sven-Erik Johansson 29/1 2018
Publicerad i AT 8/2 2018. Text: Kerstin Feldt
Fullsatt blev det hos Historiska sällskapet i Alingsås, när Sven-Erik Johansson från Sollebrunn kom för att berätta om “Mitt Korea”. Han reste till Nordkorea 1999 för att jobba med biståndsprojekt för att stävja svälten som då rådde i landet. Det handlade då om två månader, men det kom att utveckla sig till något helt annat.
Sedan dess har han gjort ca 60 resor till Nordkorea och han har bott där i sammanlagt mer än 10 år. Numera jobbar han där på volontärbasis. Han har alltså en mycket stor erfarenhet att ösa ur när han berättar. Många, många intressanta bilder får vi också se. Beroende på vilken publik han talar inför väljer han förstås att vinkla ämnet och ta upp olika aspekter. Han har ju material att tala i många timmar!
​
Han talar om propaganda och information, om logistiken inför de enorma paraderna, om respekten för gamla människor, något som ingår i det konfucianska tänkandet, om sjukvården, om skolorna, om byar och städer, om jordbruket.
Sven-Erik är själv jordbrukare i botten, och han har i Korea jobbat med att utveckla verksamheten på flera jordbrukskooperativ, bland annat har det gällt potatisodling. Men arbetet har också handlat om husbyggande, motorer, maskiner, teknik.
Hur har han då kunnat få tillstånd att komma tillbaka gång efter gång efter gång? Det gäller ju att inte stöta sig med regimen. Jo, han har förstått att Korea kräver koreanska lösningar. Det krävs respekt och förtroende för att kunna åstadkomma resultat. Man måste bygga underifrån. Han har försökt lyfta lite här och lite där. Han har poängterat: ni kan! Sen förstår man ju att han besitter en osedvanligt stor envishet och uthållighet och samarbetsförmåga och uppfinningsrikedom och mycket mera därtill.
Sven-Erik Johansson visar här exempel på offentlig konst, som nordkoreaner möter i städerna. Foto: Rune Feldt, 2018.
Sven-Erik Johansson med några medarbetare på ett jordbrukskollektiv. Foto: Okänd.