Referat hösten 2016
AGJ-ordföranden talade om vår goda järnväg
Kåseri av Lars Johansson, 12/12 2016
Publicerad i AT 29/12 2016. Text: Erik Fristedt
Historiska Sällskapet i Alingsås besöktes på årets sista möte av Lars Johansson som kåserade om smalspårsjärnvägar runt Alingsås.
​
Lars Johansson är mångårig ordförande för AGJ, Anten Gräfsnäs Järnväg och i det civila kommissarie och chef för Länskriminalen i Skaraborg. Han har alltmer inriktat sig på vad järnvägarna har betytt för våra bygder och framför allt smalspårsbanornas tillkomst och betydelse. Den viktigaste av dem var VGJ, Västergötland – Göteborgs Järnväg. Den byggdes under slutet av 1800-talet från Skara till Göteborg framför allt för att transportera mejeriprodukter och slaktdjur från de stora västgötagårdarna till den mycket snabbt växande befolkningen i Göteborg. Den betydde så mycket för bygden att förkortningen VGJ gärna fick stå för Vår Goda Järnväg.
​
Lars Johansson gav oss först en historisk tillbakablick på tidigare transport-möjligheter med hjälp av intressanta bilder. Han berättade om hur de smala månghundraåriga ridvägarna breddades under början av 1800-talet då dilligenstrafiken kom igång. Det dröjde sen inte länge innan den första stambanan byggdes. Det blev från Göteborg till Jonsered, vilken invigdes i dec 1856. Året innan togs det första spadtaget i Lövekulle.
​
Orter som hamnade vid sidan av de statsbyggda stambanorna insåg att de skulle komma i bakvatten om de inte fick förbindelse mellan varandra och med stambanorna. Socknar och kommuner samt rika godsägare satsade pengar. Därigenom fylldes Västergötland av ett tätt nät av privatbyggda smalspårsjärnvägar i början av 1900-talet. Spårvidden är 0,891 m och den användes för att banvallarna därigenom kunde byggas smalare samt att lok och vagnar blev mindre och därmed billigare. Staten tog över alla dessa järnvägar på 1940-talet och de flesta var nedlagda redan 20 år senare.
​
Lars Johansson gick så över till att berätta mer specifikt om Västgötabanan.Vi fick vara med på en resa från stationshuset vid Lilla Bommen i Göteborg till Nossebro. Med hjälp av många intressanta foton och åskådliga kartor förflyttades vi från station till station. Förvånansvärt många är fortfarande kvar, inte minst efter museibanan Anten – Gräfsnäs.
​
Han berörde även ett storstilat järnvägsprojekt som inte blev av, Alingsås – Frändefors i Dalsland över Lena och Sollebrunn. Man kan bara fundera på vad den järnvägen hade betytt för Alingsås och bygden däromkring.
​
Den välbesökta kvällen avslutades med en frågestund och en traditionellt utsökt julbuffé serverades som avslutning på året.Ordföranden Håkan Kumler tackade för årets arbete och kunde med stolthet berätta att föreningens hemsida nu är igång. Han välkomnade även till nästa års möten, som inleds tisdagen den 7 februari med att Johnny Hagberg berättar om ”Västgötska samlare”.
Gräfsnäs station med hotell och restaurang till vänster, 1902.
Foto: Samling Stig Nyberg
Gräfsnäs station idag. Foto: H Kumler, 2012
Tunneln vid Brobacka år 196 m och sprängd med dynamit. Foto H Kumler, 2014
Kritpipor, ormhuvudringar och en pyntad julgran - historier om Nolhaga
Föreläsning av Anna-Lena Gerdin, 14/11 2016
Publicerad i AT 22 /11 2016 Text: Håkan Kumler
Inför ett 60-tal åhörare föreläste arkeolog Anna-Lena Gerdin om Nolhaga och dess historia. Följande är ett axplock ur föredraget.
Första gången som Nolhaga nämns i skrift är i Gustav Vasas jordebok. År 1546 står Sven i Nolhaga upptagen som kronolandbo.
Anna-Lena Gerdin presenterade ett rikt och intressant kartmaterial från 1700-talet och framåt över Alingsås och Nolhaga, bl a Wilhelm Kruses karta från 1726 med kvarteren norr om den ännu vindlande och oreglerade Lillån. Det är vid den tiden som Jonas Alströmer startar sina manufakturer i staden.
​
Nästa karta vi fick ta del av var den som Jonas Forsell lät trycka 1761. Nu hade staden vuxit betydligt. Lillån hade efter den stora stadsbranden 1749 fått ett mer regelbundet mönster och kvarter hade kommit till också söder om Lillån. En allé ut till det växande Nolhaga var planterad. Överst på denna karta finns en ormhuvud-ring avbildad från tre perspektiv och för den oinvigde kan avbildningen te sig lätt obegriplig.
Vi fick veta att liknande ringar i guld hittats i bl a Hångsdala och Vittene här i Västergötland. De är tillverkade under 400- eller 500-talen och är ovanliga. Nolhagaringen är aldrig återfunnen och vi vet egentligen ingenting om dess ursprung. Alströmer skulle ha skänkt ringen till Carl-Gustaf Tessin, men varför vet man inte. Tessin var konstsamlare och skuldtyngd och måste sälja mycket av det han ägde. Ringen har i vilket fall försvunnit ur historien. En sägen däremot säger att trollen kastat ner ringen från Nolhaga berg och hjälpt Jonas Alströmer att finansiera manufakturerna, som aldrig gick annat än dåligt.
Jonas Alströmer odlade i sin plantage tobak och färgväxter. Mullbärsträd försökte han sig också på men utan gott resultat. Plantagen utgjordes av nuvarande Plantaget och en bit av nuvarande Stadskyrkogården.
Dessutom fanns kritpipbruket, som låg ungefär där parkeringsplatsen till Tallhyddan ligger idag. Efter trettioåriga kriget hade det blivit populärt att röka och åtskilliga kritpipbruk såg dagens ljus ute i Europa. Vi fick bl a ta del av planscher ur upplysningsfilosofen Denis Diderots stora uppslagsverk Encyklopédie från 1700-talets andra hälft, där kritpipstillverkning med barn som arbetare visas.
Platsen för pipbruket i Nolhaga är idag klassat som fornlämning i Riksantikvarieämbetets register, men det mesta är förstört genom parkeringsplatsens tillkomst. Piporna var tillverkade av holländsk lera och många gick sönder vid tillverkningen, då materialet var skört. Det har därför inte varit svårt för senare tiders alingsåsare att hitta delar av kritpipor på platsen.
Vi fick också ta del av ett intressant och föga känt fotografi på Nolhaga – ett foto troligen från 1870-talet – en byggnad som Jonas Alströmers son Johan byggt på sin tid. Huvudbyggnaden i trä bör ha tillkommit någon gång före 1786, då Johan dör.
Det var järnvägsbyggaren Claes Adelsköld, född på Nolhaga, som köpte egendomen 1879 av sin bror Carl, som två år tidigare köpt gården av von Mentzer för 180 000 kronor. Claes Adelsköld, som hade många ljusa minnen från barndomen på Nolhaga, fick dock betala 200 000 kronor till brodern för att bli ägare till egendomen. Eftersom Johan Alströmers huvudbyggnad var så förfallen, bestämmer sig Claes Adelsköld för att göra Nolhaga till ett mönsterställe och anlitar arkitekten Adrian Peterson för att rita en patriciervilla i italiensk nyrenässans. Byggnaden uppfördes 1879-80.
Anna-Lena Gerdin presenterade också ett fotografi på Nolhaga ”slott” – som vi säger idag – taget av Gustaf Ewald 1927. Det är en betydligt pampigare byggnad än den vi ser idag med ett iögonenfallande överstycke eller krön högst upp på södersidan. ”Slottet” i dess nuvarande form gör ett mer fattigt intryck, menade föredragshållaren, än den som Adrian Peterson ritat.
En engagerad frågestund avslutade föreläsningen, varpå föreningens ordförande välkomnade till nästa programpunkt den 12 december, då ordföranden i föreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg Lars Johansson kåserar kring olika projekt för smalspårsjärnvägar i trakterna runt Alingsås vid 1900-talets början.
Johan Alströmers Nolhaga, tillkommet under 1700-talets andra hälft, rivet 1870-tal. Fotograf okänd
Claes Adelskölds Nolhaga, byggt 1879-80. Fotograf Gustaf Ewald, 1927
Det nutida Nolhaga. Fotograf: Anna-Lena Gerdin
Biskopsborgen blev 500 år äldre
Föreläsning av Anders Berglund 17/10 2016
Publicerad i AT 22/10 2016. Text: Erik Fristedt
Historiska Sällskapets första föreläsning i höst hölls av Anders Berglund, arkeolog vid Västergötlands museum i Skara.
​
Inför ett 35-tal åhörare berättade Anders Berglund engagerat om forsknings-arbetet med Biskopsborgen i Husaby på Kinnekulle. Borgen är den minst kända av de tre delarna i kulturmiljön i Husaby. De andra båda är kyrkan och Sankt Sigfrids källa, där enligt traditionen Olof Skötkonung döptes.
​
Tidigare utgrävningar av borgen har daterat den till 1400-talet, men under de senaste 20 åren har man genom att gräva djupare än förr, kommit fram till att den är 400 - 500 år äldre. Ett mycket imponerade byggnadsverk för den tiden. De nu funna grundmurarna visar att ett rejält försvarstorn från mycket tidig medeltid efter hand byggdes ut till en stor borg och ett fint palats för biskopen. Borgen hade kanske stått kvar intakt än i dag, om inte reformationen medförde att den brändes ned under 1530-talet.
​
Förvånansvärt nog har borgens höga västervägg stått kvar under århundradena och ger fortfarande en god uppfattning om dess storlek.
​
Anders Berglund har under de här åren lagt ned mycket tid och arbete på Biskopsborgen och kan nu glädja sig åt de sensationella resultat utgrävning-arna har gett. Förra året utkom hans bok om de nya perspektiven på borgen som blev 400 - 500 år äldre och nu arbetar han på en guidebok om den.
​
En intressant frågestund avslutade föreläsningen och till sist tackade ordför-anden Håkan Kumler för en mycket givande kväll. Han välkomnade även alla till nästa föreläsning, som sker må 14 november. Då föreläser arkeolog Anna-Lena Gerdin bl a om Alingsås industrihistoria.
Biskopsborgen, Husaby. Foto: Okänd
Utflykt till Tidaholm 17/9 2016
Artikeln publicerad i Alingsås-Kuriren 5/10 2016 Text: Kerstin Feldt
Drygt 20 medlemmar från Historiska sällskapet i Alingsås var häromdagen ute på höstens resa, som i år gick till Tidaholm. Det är en ort som, trots sin litenhet (ca 8.000 invånare idag), har mycket att erbjuda. Mycket mer än vad vi här i våra trakter nog har klart för oss!
​
Nästan alla Västergötlands städer är från medeltiden, men Tidaholm blev stad först år 1910. Då fanns här sedan lång tid tillbaka både smedja och järnbruk. År 1858 köptes egendomen Tidaholm av friherre Hans Henric von Essen, en entreprenör med både visioner och kapital. Smedjan och järnbruket rustades upp, den mekaniska snickerifabriken tillverkade möbler, slädar, vagnar, kärror. Tändsticksfabriken Vulcan grundades 1868. Den blev världens största tänd-stickstillverkare då kring förra sekelskiftet och är Sveriges enda kvarvarande tändsticksfabrik idag (Swedish Match).
​
Befolkningsökningen på den lilla orten blev explosiv, på bara några år från 200 till 4.000 invånare (1910). Det var ett riktigt Klondyke, enligt f d polis-mästare Jan Nilsson. Tidaholm blev köping 1895 och alltså stad 1910. Med kreativa ingenjörer och skickliga hantverkare startades biltillverkningen 1903 på Tidaholms Bruk. Där byggde man bussar, brandbilar, lastbilar, s k ”Tidaholmare”, tills konkursen kom 1934.
​
Många av fordonen kunde vi beskåda på Tidaholms museum, där vi blev omhändertagna av museipedagog Kjell-Åke Storm. Han visade bl a smedjan, som fortfarande används, och bilmuseet, där hembygdsföreningen mycket aktivt håller på med renovering av gamla fordon. Han har själv jobbat inom industrin och kunde berätta ur sin egen erfarenhet. Mycket roligt och intressant!
​
Därefter åt vi en mycket god lunch på Hellidens slott, som idag är folkhög-skola. Rektor Lena Elmquist berättade för oss om det stora husets historia.
Det byggdes 1858 av von Essen och blev folkhögskola 1952.
​
Sedan gjorde vi en rundvandring i stadens centrum, ledd av förre polismästaren Jan Nilsson. Det han inte vet om staden och dess historia är inte värt att veta!Entreprenörsandan är fortfarande stor och det finns väldigt många småföretag. De största arbetsgivarna är idag, förutom tändsticksfabriken, Marbodal och Tidaholmsanstalten.
​
På hemväg genom ett mycket vackert landskap med vidsträckta utsikter stannade vi så i Kungslena och träffade den mycket kunniga västgötaguiden Rosa Qvist, klädd i ljusblå medeltidsdräkt. Henne hade vi kunnat lyssna på en hel dag!
​
Denna soliga septemberdag gav oss verkligen mersmak på Tidaholmsbygden!
​
Hellidens folkhögskola med dammen. Foto: H Kumler, 2015
Den s k brännvinsbussen på Tidaholms museum.
Foto: H Kumler, 2016