Historiska Sällskapet Alingsås

Per Henrik Rosenström - kulturmiljökämpe och folkbildare

Föreläsning av Simon Waern den 17/11 2022

Text: Gunnar Linde
 

Christinaesalen fylldes på torsdagskvällen av ett åttiotal förväntansfulla åhörare för att ta del av ett mycket uppskattat föredrag om kultur- och miljökämpen Per Henrik Rosenström (1924-2017). Under hela föreläsningen visades ett flertal Alingsåsbilder och tidningsurklipp.
 

Simon Waern inledde med att presentera Rosenström som sin personliga idol. Han betonade att föreläsningen främst handlade om honom som miljökämpe. Rosenström var en mångfacetterad man med en väldigt bred gärning, inte minst som museiman och kulturprofil i Alingsås.
 

P H Rosenström tillträdde 36 år gammal som museichef i Alingsås 1961, då han efterträdde Anna Norlander. Han kom, som Waern uttryckte det, rakt in i rivningsdammet, eftersom Alingsås under 60-talet genomgick en stadsomvandling.
 

Rosenström föddes i Södertälje 1924. Han utbildade sig i konsthistoria, sociologi och folklivsforskning vid Uppsala universitet. Innan han kom till Alingsås, arbetade Rosenström bl.a. på Riksantikvarieämbetet i Stockholm och vid Dalarnas museum i Falun.
 

För att ge en bakgrund till rivningshysterin i svenska städer, började Waern med en  tillbakablick på de skiftande stadsplaneprinciper som präglade första delen av förra århundradet. Bakgrunden till de förändrade principerna, menade Waern, var en ständigt tilltagande tillväxt, ökande bilism och förändrade fysiska krav på städerna. De första decennierna av 1900-talet var en mycket föränderlig tid och idéer ersatte varandra i snabb takt. Detta gällde speciellt synen på den gamla kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.
 

I början av 1900-talet hade stadsplanerare och arkitekter en förhållandevis respektfull inställning till äldre bebyggelse. Man värnade det byggda kulturarvet och slog vakt om lokala byggnadstraditioner. Hela stadsdelar och städer skyddades från rivning och förnyelse. Under 30- och 40-talen förändrades principerna radikalt vad gäller synen på stadsplanering. Den nya ideologin menade, att man måste acceptera den nya tiden och med det förkasta det gamla. Det skapades en helt ny syn på det byggda kulturarvet där man inte värderade den gamla stadsplaneringen med äldre bebyggelse. Detta funktionalistiska synsätt fick stor betydelse för planeringen av svenska städer. Man ville förnya stadsbilden helt och hållet. Den gamla traditionella funktionsblandade staden med slutna kvarter och gaturum ratades och skulle ersättas av höghus, gallerior, kontorsfastigheter och parkeringsgarage i vad man kallade funktions-uppdelning. Man ville även skapa kulturreservat, dit enskilda byggnader av värde kunde flyttas.
 

I denna anda började man på 1930-talet att ta fram en ny stadsplan för Alingsås. År 1947 fastställs ett nytt planförslag för stadskärnan, där den nya ideologin för planering manifesterades. Gatorna skulle breddas, nya betydligt högre hus skulle byggas och innergårdarna, som Alingsås var känt för, föreslogs bli igenbyggda helt och hållet. Planen gällde ända fram till 1980.  Detta synsätt präglade även den generalplan för Alingsås totala förnyelse, som man arbetade med från 1948 till 1961och reviderades år 1968. Generalplanen fastställdes aldrig, men planeringsidéerna fick ändå stort genomslag i praktiken vid byggandet i Alingsås stadskärna.
 

Det första huset som revs i Alingsås var det gamla apoteket Hjorten, som låg vid Alinge torg. Detta för att man skulle kunna bredda Kungsgatan till 15 m. Huset var från 1700-talet, rikt dekorerat och med en fantastisk interiör. Långt framskridna planer fanns på 50-talet att även riva rådhuset och bygga ett nytt på en breddad Kungsgata. Detta stoppades av Rosenströms företrädare Anna Norlander.
 

Det är till denna stad i förvandling, där stora delar av innerstaden var på väg att rivas, som PH Rosenström kom som museichef 1961. Han började tidigt och oförtrutet att påverka opinionen mot rivningarna genom att skriva hundratals artiklar och insändare i AT, där han öppet kritiserade politiker och tjänstemän som arbetade med saneringsfrågorna. I detta arbete var han oerhört ensam. Ofta gav han sig även in i den kommunala processen, där han oförtrutet använde musei- och arkivnämnden som han var ordförande i, och spelade den skickligt mot övriga förvaltningar och nämnder.  Rosenström var även mycket kritisk mot idéerna om att flytta hus och skapa ett kulturreservat i Alingsås. Han lyckades förhindra detta så att viktiga byggnader fick stå kvar och i stället renoveras.
 

Redan under tidigt 60-tal började Rosenström med stadsvandringar för att bredda kunskapen om stadens byggnadskultur och för att peka på den pågående rivningshysterin. Det blev ett 100-tal vandringar genom åren, till glädje för många alingsåsare. Detta gjorde att fler och fler kritiska röster så småningom höjdes mot vad som höll på att hända med stadskärnan.
 

Under 60-talet gjordes flera inventeringar av Alingsås stadskärna, samtliga på initiativ av Rosenström, för att skapa intresse och opinion mot rivningarna. Dessa gjordes av Riksantikvarieämbetet (1961), Nordiska museet (1965) och studenter på Chalmers under ledning av alingsåsaren, professor Helge Zimdal (1968). Varje enskild inventering kommenterade Rosenström med att den befintlig bebyggelsen var värd att bevara och passade samtidigt på att nämna ytterligare fastigheter som hade kulturhistoriskt värde.
 

Efter att Rosenström hade varit väldigt ensam med att bilda opinion, började vindarna vända under 70-talet. Kulmen blev Byggnadsvårdsåret 1975. Fler städer började intressera sig för och se värdet av det befintliga kulturarvet. De gamla stadsplanerna i Alingsås sågs över och på Rosenströms initiativ tillsammans med landsantikvarien, görs 1973 en kommunal bebyggelseinventering av innerstaden. Efter tio års kamp beslutades 1975 om rivningsförbud i Alingsås stadskärna. Efter denna tid började man planera för bevarande och förnyelse av innerstaden, där det även skulle finnas bostäder, vilket inte var fallet i tidigare planer.
 

År 1980 antas till slut en nydanande områdesplan för Alingsås. I den ersattes rivningsplaner med bevarande- och förnyelseplaner. Genom Rosenströms nitiska argumentation gentemot Länsstyrelsen förklarades år 1983 hela nio fastigheter som byggnadsminnen i Alingsås. Staden fick på så sätt fler byggnadsminnen än andra jämförbara städer i Sverige. Allt arbete mynnar slutligen ut i att Alingsås år 1984 erhåller det europeiska bevarandepriset Nostra Award – med motiveringen att man startat ett revitaliseringsprogram inte bara för att bevara utan även för att få nytt liv i den gamla staden igen. Tre år senare förklaras Alingsås stad som riksintresse, vilket är det högsta skyddet en stadsmiljö kan erhålla.
 

I slutet av föreläsningen betonade Waern åter igen hur ensam Rosenström var under 60-talet, då han i stort sett utan något stöd kämpade gentemot politiker och tjänstemän. Dock lyftes tre oerhört betydelsefulla personer fram, vilka under 70-talet i högsta grad var involverade i bevarandet av den äldre träbebyggelsen runt om i stadskärnan. Det var stadsarkitekterna Åke Hagman och Måns Hagberg samt kommundirektören Rolf Nilsson. Med dessa tre personer avslutade Simon Waern sin föreläsning.