Referat våren 2019
_________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Historiska Sällskapet besökte Missionshistoriska museet i Ljurhalla och Herrevadsbro
Publicerad i AT 8/6 2019. Text: Kerstin Feldt.
​
Historiska sällskapets vårutflykt gick i år till en pärla bland museer: Nårungabygdens missionsmuseum, beläget i Ljurhalla. Det är inget stort museum, bara två rum – men en pärla!
Drygt 25 entusiastiska medlemmar fick där först en liten introduktion av Curt Sävenstrand. Det första museet grundades 1935, men det flyttades år 1994 till nya lokaler strax intill nuvarande Ljurhalla missionskyrka. Museet är byggt som ett gammalt missionshus med inventarier och kyrkbänkar från flera olika håll i trakten. Där finns också ålderdomliga musikinstrument, många intressanta föremål från 1800-talet, en hel del föremål från missionsarbetet i olika länder samt mycket dokumentation om arbetet i församlingen ända fram till nutid. T.ex. om söndagsskolan, ungdomsverksamheten, lånebiblioteket, syföreningarna.
Under 1800-talet var det fattigdom och misär som präglade Nårungabygden. Sedan 1787 var det i Sverige tillåtet med husbehovsbränning, men denna förbjöds 1855 och följden blev då att smygbränningen ökade. Det dagliga användandet av brännvin påverkade befolkningens såväl materiella som andliga tillstånd. Hembränning, superi, slagsmål och vilt leverne gjorde bygden ökänd.
Två fromma kvinnor, Ella i Krösekullen och Anna Maria på Röret, bad till Gud om en bättring. En varmt kristen fd. korpral, Peter Topp, ägnade sig åt omfattande vandringar med predikningar i hemmen och kristen bokspridning. Hans verksamhet hade en avgörande betydelse för den stora väckelse som startade i Nårungabygden i mitten av 1800-talet.
​
Förgrundsgestalten i den stora väckelsen blev ”Ljurskamjölnarn” Anders Petter Andersson
(1829-1878). Han var en av de mest hängivna hembrännarna, men under en av sina sittningar vid hembränningsapparaten under köksgolvet blev han frälst och började predika det kristna budskapet runt om i hembygden.
​
År 1726 hade det tillkommit en lag, konventikelplakatet, som förbjöd religiösa samman-komster som inte leddes av en präst. Denna lag upphävdes 1858 och det underlättade för väckelsens kringresande predikanter.
​
Den första församlingen bildades 1869 med GF Nordqvist, tidigare präststuderande, som ordförande. Han startade också Nårungakören, syföreningar, lånebibliotek, söndagsskolor. När församlingen var som störst hade den över 700 medlemmar.
​
Redan 1864 byggdes Ljurs första missionshus. Det var då det fjärde missionshuset i hela Västergötland. Därefter byggdes det missionshus i rask takt. År 1950 var antalet som störst, drygt 400 enbart i Västergötland, men hela tiden har det försvunnit gamla och tillkommit nya.
Arkitekt Stig Florén har gjort en mycket intressant och läsvärd inventering av missionshus och missionskyrkor i Västra Götaland, 627 stycken! En fantastisk kulturgärning eftersom många av dessa hus fortlöpande försvinner genom rivning eller försäljning.
​
Efter detta givande studiebesök fick vi se den nuvarande kyrksalen i Equmeniakyrkan och därefter intogs vår medhavda matsäck.
​
På hemvägen tog vi en kort promenad ner till Herrevadsbro vid Säveån. Där berättade Erik Fristedt om slaget år 1251 då Birger Jarl slog ner en grupp svenska upprorsmän. Det har aldrig blivit klarlagt var slaget stod, om det var här vid Säveån eller, som en del hävdar, vid Kolbäcksån i Västmanland. Detta har man tvistat om i hundratals år.
Intresserade besökare på Missionshistoriska museet i Ljurhalla.
Foto: Rune Feldt, 2019.
________________________________________________________________________________________
Karelska näset 1944 - Nordens öde avgörs
Föreläsning av Johan Lupander 8/4 2019
Publicerad i AT 18/4 2019. Text: Gunnar Linde.
På måndagen fylldes IOGT-lokalen till sista plats med åhörare, som kom för att ta del av militärhistorikern Johan Lupanders intressanta föredrag om det s k fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen 1941 – 44.
Johan Lupander inledde med att presentera sin föreläsning om en för Norden och Sverige väsentlig episod under andra världskriget, då vi förskonades från en annan framtid.
Karelska näset är området som ligger mellan Ladoga och Finska viken nordväst om nuvarande St Petersburg. Sommaren 1944 utkämpades där utan jämförelse Nordens största fältslag mellan Sovjet och Finland. Utgången blev helt avgörande för hur Nordens historia kom att se ut, menade Lupander.
Bakgrunden var det som hände under det finska vinterkriget 1939 – 40. Sovjet lyckades då inte erövra Finland utan efter tre månaders krig slöts en fred mellan länderna. Villkoren blev hårda för Finland och landet förlorade 10% av sin areal, bl.a. stora delar av Karelen. Efter kriget drogs Finland in i den tyska intressesfären. Hitler ville hindra Stalin från att erövra Finland. Herman Göring uttryckte det något poetiskt: "Vår Führer har med stark hand spänt sitt paraply över Finland." Lupander ansåg att Finland inte hade några alternativ. Det handlade om att på något sätt kunna balansera den sovjetiska aggressionen, som man visste förr eller senare skulle komma. Förutom trupper sände tyskarna förnödenheter och krigsmateriel till Finland.
Efter en ingående och intressant bakgrundsteckning av läget, redogjorde Lupander för fältslaget försommaren 1944 med hjälp av en mängd kartor och bilder.
Den 9 juni inleddes ett våldsamt sovjetiskt anfall. Efter ett par veckor föll Viborg. Det till en början svaga finska försvaret, ansåg Lupander, berodde på ett ineffektivt arbete från försvarshögkvarteret och överdriven hänsyn till den 77-årige Mannerheim.
Efter förlusten av Viborg strävade Finland efter vapenvila. Landet hamnade då i en rävsax mellan Sovjet och Tyskland. Stalin krävde total kapitulation och Tyskland förbjöd en separatfred med Sovjet. Samtidigt krävde Hitler ett samarbetsavtal, annars skulle leveranserna av vapen och förnödenheter upphöra. Finland avvisade Stalins krav. Om kapitulation. Den finske presidenten Risto Riki försäkrade tyskarna, att ingen regering som var tillsatt av honom skulle sluta någon separatfred med Sovjetunionen. Då han senare avgick och i augusti ersattes av Mannerheim, var försäkringen inget värd.
Kriget fortsatte och 22 – 25 juni lyckades den finska armén med hjälp av tyskt bombflyg, trots stora förluster, stoppa ryssarna att bryta igenom vid byn Tienharra ca 20 mil nordväst om Viborg.
Den 12 juli gav Stalin upp planen på att erövra Finland för att i stället omgruppera trupperna till kriget mot Tyskland. Den 4 september inträdde vapenstillestånd med ett avtal klart den 19 september. Freden kom inte förrän 1947.
Lupander avslutade med att spekulera i vad som skulle ha skett, om Finland inte hade stått emot en rysk expansion, alltså framtiden vi förskonades från.
Vi hade i så fall haft en rysk militärbas på Åland och ryska förband utmed Torne älv. Finska medborgare hade deporterats till Sibirien eller utsatts för likvidation samtidigt som en kraftig flyktingström till Sverige skett. Politiskt ansåg Lupander att Sverige hade tvingats in i NATO och behövt ha stora stående styrkor i Norrland och utefter Upplandskusten. Betydligt längre värnplikt hade krävts.
Hade socialdemokraterna kunnat sitta kvar vid makten lika länge? frågade sig Lupander. Han ansåg att sympatierna för kommunisterna i Sverige minskat och deras roll som ett stödparti till regeringen då troligen försvunnit.
De svenska fyrtiotalisterna slapp med andra ord att växa upp med ett sådant helt förändrat samhällsklimat, som en sovjetisk expansion västerut hade inneburit.
Johan Lupander föreläser om Karelska näset 1944.
Foto: Christina Weilenmann, 2019.
_____________________________________________________________________________________________
Illustration Björn Dahrén.
​
Kungaborgen på Visingsö
Föreläsning av Björn Dahrén 4/3 2019
Publicerad i AT 16/3 2019. Text: Erik Fristedt.
Historiska Sällskapet fick vid sitt välbesökta marsmöte lyssna till ett mycket intressant föredrag av Björn Dahrén från Västra Bodarne. Förutom att Björn är arkitekt, är han marinarkeologisk dykare knuten till Marinarkeologiska Sällskapet i Göteborg. Marinarkeologernas verksamhet kan verkligen komplettera, förnya och fördjupa annan historisk forskning. Så var det bl a när det gäller borgruinen på ön Loholmen i sjön Anten. Deras dykningar runt Loholmen gav en mycket bra grund och kunskap för Lödöse Museum att göra utgrävningarna på själva ön några år senare.
Näsborgen ligger på längst ned på Visingsös södra udde. Mellan 1100 och 1300 var den en central plats för kungamakten i Sverige. Fjorton kungar regerade under dessa år och fyra av dem dog där. En av dem var Magnus Ladulås, som dog 1250.
​
Idag möts besökaren enbart av en låg ruin med två torn vid yttersta kanten av ön. Borgen brändes ned 1318 och näset där borgen låg har eroderat ut i Vättern.
Marinarkeologiska Sällskapet har genom sina dykningar bland rasmassorna fastställt borgens och näsets utbredning. Den spännande Illustrationen intill visar hur de tror att det såg ut i slutet av 1200-talet. Det var också vid den tiden som Loholm beräknas ha uppförts.
Innan föredraget var det årsmöte. Det leddes av Simon Waern med Christina Weilenmann som sekreterare. Det blev omval över hela linjen. Håkan Kumler fortsätter som ordförande, Christina Weilenmann som sekreterare och Gustaf Hansson som kassör. Kerstin Feldt, Gunnar Linde, Simon Waern och Erik Fristedt är de övriga i styrelsen.
![image[2].jpg](https://static.wixstatic.com/media/a8d21f_4735325b35e040da9e06f5ee0af3fc34~mv2.jpg/v1/fill/w_91,h_61,al_c,q_80,usm_0.66_1.00_0.01,blur_2,enc_auto/image%5B2%5D.jpg)
___________________________________________________________________________________________
1800-talets Alingsås - idyll och industri
Föreläsning av Simon Waern 21/1 2019 samt repris 5/2 2019
Publicerad i AT 31/1 2019. Text: Kerstin Feldt.
Önskeprojektet stimulerar intresset för historia.
Det var ett genidrag att starta Önskeprojektet redan på 399-årsdagen och låta det löpa ett helt år ända fram till själva 400-årsdagen. Många invånare berörs av och är indragna i någon av alla Önskeprojektets aktiviteter under året.
Intresset för Alingsås historia har visat sig vara mycket stort bland oss som har lyckan att bo på denna idylliska ort. Erik Hallbergs föredrag om ”Den goda viljans bygd” drog mycket folk till Palladium den 21 september, då jubileumsåret invigdes. Boken med den titeln kommer nu under våren. Dick Harrison talade om ”Alingsås historiska gryning – staden före och under Alströmer” den 19 november och fyllde då Equmeniakyrkan till sista plats. Det var ett önskeprojekt anordnat av Republiken Risön och Historiska Sällskapet. Dessutom ordnar Alingsås Hembygdsförening en gång i månaden en stadsvandring under ledning av Simon Waern. Den drar 100 - 150 deltagare varje gång, även i snöväder!
Den 21 januari var det återigen ett föredrag anordnat av Historiska Sällskapet och Republiken Risön. Simon Waern föreläste på Palladium om ”1800-talets Alingsås – idyll och industri”. De drygt 200 biljetterna tog slut på 17 minuter. Då fixade vi en repris, som kommer nästa vecka. De biljetterna tog slut på 22 minuter. Så intresset är större än vi kunde ana! Men det finns möjlighet att lyssna på föredragen ändå! Tommy Grapenholm spelar nämligen in alla dessa föredrag, och mera därtill. Han lägger ut det successivt på kommunens jubileumssida www.alingsas2019.com/radiosandningar. Där finns inga bilder, men själva föredragen kan man lyssna på!
1800-talets Alingsås – idyll och industri
Tiden före järnvägens tillkomst
Simon Waern talade alltså om ”1800-talets Alingsås – idyll och industri”. På en dryg timme fick vi en mycket ingående och inlevelsefull redogörelse för de förhållanden som rådde i staden. Vi fick beskrivningar av viktiga byggnader och miljöer under den period som följde efter manufakturverkets kollaps i slutet av 1700-talet fram till byggandet av järnvägen på 1850-talet.
Hantverksgårdarna utefter Drottninggatan, handelsgårdarna utefter Kungsgatan och torget. Rådhusets historia, samt en redogörelse för hur staden styrdes. Brunnshuset med sitt intensiva sociala liv under mer än hundra år. Brandväsendet, nya kyrkogården, kolerautbrottet 1834, upproret 1850 som hörde samman med nya kolerautbrott. Stadsskogens historia, fattighuset, konventikelplakatets avskaffande, de många olika skolorna i staden. Följderna av skråväsendets avskaffande 1846. Införandet av näringsfrihet 1864, som påverkade de gamla frimarknaderna som hade hållits fyra gånger om året. Många av de gamla byggnaderna och miljöerna är borta, men mycket finns fortfarande kvar, de stensatta gatorna och torgen, parkerna, de gemytliga innergårdarna, de vackra trähusen.
Tiden efter järnvägens tillkomst
När så järnvägen börjar byggas på 1850-talet inleds en ny epok. Betydelsen av västra stambanan kan inte överskattas. Allt förändras i grunden. Stadens fördelaktiga läge leder till att industrier etableras och småstaden reser sig ur sin förindustriella tillvaro. Charles Hill grundar år 1862 Alingsås mekaniska bomullsväveri, som får mycket stora konsekvenser för stadens utveckling. Inflyttningen till staden ökar.
1860-talet markerar också början på den kommunala epoken. Tidigare var det förtroendemän som hade hand om de fåtaliga gemensamma angelägenheterna: gatan, torget och brunnen. Men 1862 kommer kommunalförordningarna och allt fler ansvarsområden läggs på kommunerna. En helt ny yrkeskår tillkommer, tjänstemännen, som t ex stadsingenjör och stadskamrer.
Gasverket 1864 är en av de första stora kommunala satsningarna. Gatubelysningen ökar från 9 lyktor till 32 lyktor. Lilla torget stensätts, kajerna i Lillån byggs eller renoveras, en del gator stensätts. Dock får vi inte en ordentlig vattenledning förrän 1898 – och ett ordentligt avloppssystem dröjer ända till 1950-60-talet! 1874 kommer en ny byggnadsstadga, 1878 fastställs den nya stadsplanen. Staden växer utanför sina gamla gränser, blir glesare och mera utspridd. Man bor inte längre alltid där man arbetar.
Ja, Simon Waern hinner berätta för oss om mycket mera, Alingsås Sparbank och Alingsås Tidning, det nya hotellet, varmbadhuset, kallbadhuset, Plantaget, Järtas park och alla de lummiga trädgårdarna som präglar staden.
Och Simon har en märklig förmåga att berätta om allt detta på ett så livfullt sätt, så att det känns som att vi förflyttas och befinner oss mitt i 1800-talet!
Simon Waern föreläser om 1800-talets Alingsås.
Foto: Christina Weilenmann, 2019.