© 2016 Historiska Sällskapet Alingsås

Hösten 2018

Kinnekulleresa med historiska förtecken

Publicerad i AT 22/9 2018. Text: Kerstin Feldt.
 

Historiska sällskapets höstresa gick i år till Kinnekulle. Vi var ca 35 personer som äntrade bussen en regnig morgon som utvecklade sig till en strålande vacker höstdag.
 

Guide under första delen av resan var Håkan Kumler som gav oss mycket intressant information om den gamla vägens sträckning innan E20 byggdes, alltså först riksväg nr 6 och sedan E3. Man kan fortfarande se många milstenar, de flesta med årtalet 1754. 
          

Han berättade också mycket om det vi åkte förbi: jordbruksmarkernas utveckling, byar och samhällen, slott och herrgårdar, gamla nedlagda järnvägar, gamla fornlämningar och mycket, mycket annat. Bitvis lämnade vi E20 och färdades på gamla vägen/vägar.
 

Kollängens tingshus
Första stoppet var vid Kollängens tingshus som ligger på gränsen mellan Husaby och Broby socknar. Här drack vi vårt medhavda kaffe och ägarna Elisabeth och Lars-Erik Stigsson informerade oss om tingshusets historia. Här har förrättats ting sedan i alla fall 1600-talet, men troligtvis även tidigare. Nuvarande tingshus togs i bruk 1787.

Gården har också fungerat som skjutsstation, gästgiveri och poststation. Nuförtiden har man konstutställningar samt vandrarhem och konserter under sommaren. Här anslöt Anna Lokrantz som blev vår ciceron på Kinnekulle. Hon har skrivit en bok om när turisterna kom till Kinnekulle under sent 1800-tal. Här drack vi vårt medhavda kaffe.   
      

Råbäcks mekaniska stenhuggeri
Nästa sevärdhet var Råbäcks mekaniska stenhuggeri, som ligger i Råbäcks hamn. Det har i hård konkurrens blivit utsett till Årets Arbetslivsmuseum 2018. Stenhuggeriet var i bruk under åren 1888 – 1970. Alla maskiner är i dag restaurerade och visades i drift för oss av medlemmar i den ideella föreningen Stenhuggeriets vänner. Vi fick också veta mer om stenarbetets teknik, miljö och historia.

 

Hellekis säteri
Efter en god lunch på Kinnekullegården med sin vidunderliga utsikt, fortsatte vi till Hellekis säteri, som har anor från slutet av 1400-talet.

Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1791 och är kanske det bästa exemplet på herrgårdar i sengustaviansk stil i Västergötland. Där fick vi en mycket trevlig guidning av ägaren, greve Wilhelm Klingspor, som visade oss stallarna, selkammaren, gamla fina vagnar, trädgården och parken med många exotiska träd. Det blev resans höjdpunkt!  
 

                          

Kollängens gård i Husaby med tingshuset till höger.
Foto: Rune Feldt, 2018.

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri. Kalkstensblocket sågas till skivor. Foto: Rune Feldt, 2018.

Wilhelm Klingspor framför Hellekis säteri. Foto: Rune Feldt, 2018.

Götaälvdalen - det glömda landskapet mellan Västergötland och Bohuslän
Föreläsning av Bo Björklund 15/10 2018

Publicerad i AT 25/10 2018. Text: Gunnar Linde.

Cirka 60 personer var samlade i IOGT-lokalen, då Historiska sällskapet gästades av folkbildaren Bo Björklund. Han höll en intresseväckande föreläsning utifrån innehållet i den egna boken Götaälvdalen Berättelser och bilder (2016).

Bo Björklund inledde med att beskriva älvens vattenmassor och dess fördelning mellan Nordre älv och Göta älv. Två tredjedelar av älvens vattenmängd ut i Nordre älv. Där blandas sötvattnet gradvis upp med saltvatten i ett så kallat estuarium. För att förhindra saltvattnet att stiga upp i älven och komma in i sötvattenintagen har skärmar installerats i Nordre älv, de så kallade Ormoportarna.  Björklund berörde också den stora rasrisken utefter Göta älv. Det största raset korkade en gång igen älvfåran mot Göteborg, så att endast 10% av älvens vatten kunde rinna förbi. Detta skedde vid Jordfallet, nuvarande Bohus, ca 1150 - 1225. Först år 1916 hade man lyckats att helt muddra denna leden klar. År 1950 inträffade det stora Surteraset. Ytterligare ett tiotal ras har inträffat.

Sedan början av medeltiden har Götaälvdalen varit gränsområden mellan Danmark-Norge och Sverige. Under århundradena som följde utkämpades åtskilliga krig och skärmytslingar mellan länderna. Bo Björklund berättade livfullt om hur Göteborg undvek att förstöras på 1600-talet.

Göta älv har alltid varit en viktig transportled. De stora mängder timmer och sågat virke som flottades eller transporterats nedför älven till Göteborg användes för byggande av stadens fastigheter, som mestadels kom att bestå av en- eller tvåvåningshus av trä. Under tiden 1713 -1813, då staden härjades av ett tiotal stora bränder, behövdes ca 5000 nya stockar/år för att bygga nytt. Dessa skulle flottas under de cirka åtta isfria månaderna. För att minska brandrisken började man bygga de nya landshövdingehusen. Då staden växte krävdes även en större mängd tegel. Under denna period växte en mängd tegelbruk upp längs Göta älv. Det största kom att bli Tenggrenstorps tegelbruk vid Karls grav i Vänersborg. Detta bruk var tidvis landets näst största. Verksamheten startade 1907, men bruket brann ned 1959. Transporten av teglet på älven krävde en speciell typ av segelskuta. Vid otjänlig vind tvingades besättningen att dra skutorna på s.k. trälvägar eller dragvägar. Dessa fanns på olika ställen längs älven.

Varv har funnits vid älven sedan medeltiden, inte minst i Lödöse. Med ökade transporter under 1700- och 1800-talen växte behovet alltmer av fartyg för olika ändamål. Som mest fanns det ett trettiotal på båda sidor om älven. Vid slutet av 1800-talet var Thorskogs Mekaniska verkstad det dominerande varvet. Under nästan 60 år byggdes här mer än 200 fartyg.

F
ör att kunna utföra transporter på älven på ett smidigt sätt, hela vägen från Vänern till havet, krävdes slussar. År 1607 invigdes Sveriges första sluss i Lilla Edet på initiativ av Karl IX. Slussen utvidgades 1784 och ersattes 1832 av Ströms sluss. I Trollhättan har slussar sedan byggts i tre omgångar: år 1800, år 1844 och år 1916. Den nyaste slussen tar båtar på upp till 4000 ton. Dessa slussar beräknas ha en livslängd till år 2030. Det finns nu nya planer för större slussar öster om de nuvarande.

Göta älvdalen har även varit en viktig persontrafikled. På älven har funnits passagerartrafik fram till början av 1900-talet. Då övertogs successivt persontransporten av Bergslagens Järnväg (BJ), som under 1870-talet byggde linjen Göteborg – Kil – Falun.

Bo Björklund avslutade föreläsningen med en bild av "Kopparmärra" i Göteborg. Han betonade Karl IX:s  stora betydelse för Göta älvdalen och gav fyra exempel på projekt initierade av kungen. Det första var Karls grav: kanalen med en sluss mellan Vänern och Göta älv förbi forsarna i Vargön. Denna började byggas under Karl IX:s tid men blev färdig först 1752. Han nämnde sedan Slussen i Lilla Edet och vidare den svenska exporten av järn som gick via bl.a. Göta älv. Kungen grundade dessutom under sin tid som hertig det första Göteborg år 1603.

”Allt detta gör att för mig är Karl IX större än Gustav II Adolf”, menade Bo Björklund.

 

Bo Björklund signerar boken Götaälvdalen Berättelser och bilder. Foto: Gunnar Linde, 2018.

Tegelbruken transporterade tegel med båtar av denna speciella typ,  unika för Göta älv.
Bild: Kulturlagret, Vänersborgs museum.

S/S Elfängen byggdes 1899 och gick i trafik mellan Lilla Edet och Göteborg under 40 år.
Foto: Johan Hansson. Skepplanda hembygdsförening.

Sveriges första sluss i Lilla Edet, byggd 1607.
Foto: Lasse Brunnström.

Från flyktingförläggning till experimentstad - Alingsås två tidiga uppväxtfaser

Föreläsning av Dick Harrison 19/11 2018
Publicerad i AT 22/11 2018. Text: Gunnar Linde.

På måndagen fylldes Equmeniakyrkan av historieintresserade alingsåsare. Ca 400 personer lyssnade på professor Dick Harrison, som på ett engagerat sätt föreläste om Alingsås tidiga historia under rubriken Alingsås historiska gryning - staden före och under Alströmer.
 

Föreläsningen arrangerades av Föreningen Republiken Risön i samarbete med Alingsås Historiska Sällskap och utgjorde en av programpunkterna under Alingsås 400-årsjubileum. Arrangemanget sponsrades av Alingsås kommun, Sparbanken Alingsås och Västergötlands Fornminnesförening.
 

Dick Harrison menade att Alingsås har en tvådelad historia, den ena delen som sträcker sig fram till 1700-talet och den andra perioden från ca 1720.
 

Alingsås kyrkby brändes och skövlades av danskarna under Kalmarkriget år 1612. Under danskarnas fortsatta framfart tvingades människor kring Nya Lödöse att fly. Trettiotre namngivna borgare med familjer, pigor och drängar, totalt ca 100 - 200 personer, sökte sig till den nedbrända kyrkbyn i Alingsås, där man tog de raserade husen i besittning och byggde upp ett samhälle, av Harrison betecknat som ett flyktingläger. Vid freden i Knäred 1613 blev områdena kring Göta Älv danska, vilket gjorde det omöjligt för folk att flytta tillbaka. Alltså permanentades flyktinglägret i Alingsås, menade Harrison.
 

Gustav II Adolf gav Alingsås stadsrättigheter den 21 september 1619. Detta innebar inte, enligt Harrison, att staden kunde börja växa och driva handel hur som helst. Alingsås var ej fullmyndig stad och hade stor konkurrens av de nygrundade städerna Göteborg och Borås.

År 1679 hade Alingsås 41 borgare, 18 drängar, 12 änkor, 13 bebyggda tomter,
5 båtsmanshemman samt 17 ödetomter. Under hela detta århundrade var antagonismen
och konkurrensen med Göteborg och Borås förlamande för utvecklingen av Alingsås, poängterade Harrison. Att Alingsås lyckades överleva som en typisk västsvensk småstad, berodde till stor del på att staden klarade sig från angrepp under de följande krigen under 1600- och 1700-talen. Fram till 1720-talet hade staden endast ca 300 invånare och förblev en småstad i underläge gentemot Göteborg, utan större rättigheter och privilegier. 

Under den andra perioden av stadens historia kom Alingsås, inom loppet av några få år,
att förvandlas till en storstad och bli till landets industriella Mecka. Orsaken till detta var Jonas Alströmer, född i Alingsås 1685. Han hade studerat textil
- och tobakstillverkning i Holland och England och ville introducera manufakturverksamheten i Alingsås. Hantverkare, maskiner och råvaror togs till Alingsås och efter intensiv och framgångsrik lobbyverksamhet lyckades Alströmer ordna med finansieringen. Manufakturen byggdes upp i merkantilismens anda med skyhöga tullar mot omvärlden och maximal inhemsk tillverkning. Alströmers idé var att producera det folk ville ha, kläder och tobak. Under mycket kort tid ökade Alingsås befolkning från 300 till 1800 invånare och blev Sveriges industriella spjutspets.

Vid denna tid uppgraderas Alingsås från att ha varit utan speciella rättigheter till att bli en mycket speciell manufakturstad med mycket omfattande privilegier.

Alströmer dog 1761 och enligt Harrison hade manufakturprojektet lyckats endast tack vare Alströmer, som var en stor eldsjäl. Fem år efter hans död drogs privilegierna in, liksom stödet från riksdagen. Trots detta fortsatte utvecklingen i staden. Med Alingsås som utgångspunkt spreds de industriella hantverkstraditionerna och bildade grunden till svensk industri, menade Harrison. Detta, betonade han, var Alingsås och Jonas Alströmers största bidrag till svensk historia.

Ingen annan svensk stad har en liknande märklig uppkomsthistoria. Detta bör uppmärksammas mer, inte bara i den lokala utan även i den nationella historieskrivningen. För det är genom historier som denna, som vi lär oss om vår inneboende mänskliga potential att skapa, utveckla och gå framåt, avslutade Harrison.

  Dick Harrison avtackas av Stefan Svensson, president i Föreningen
  Republiken Risön.

  Foto: Johanna Skullered Svensson, 2018.

Från gravvalvsvarligt till dödskul

Föreläsning av Lennart Palm 5/12 2018
Publicerad i AT 11/12 2018. Text: Erik Fristedt.

Historiska Sällskapet besöktes på årets sista möte av Lennart Palm från Lerum.

Han presenterade sig själv som underhållare, musiker och amatörhistoriker. Under sina konsertturnéer i svenska kyrkor väcktes historieintresset för vad som döljs under golvet
i en mängd av våra kyrkor.

 

Det blev många glada skratt när han på ett mycket humoristiskt och målande sätt beskrev hur han tog sig in i gravvalven, ibland ålande och krypande fram till kistor som ingen varit i närheten av på många årtionden.

Det är främst gravvalv och kistor från adelsmän på 16- och 1700-talen som intresserar honom. Han visade många bilder på kistor som var fantastiska konstverk och prov på en mycket stor yrkesskicklighet. Vi fick följa några av dessa höga adelsmän, som Erik Dahlberg och Rutger von Asheberg, och se deras oerhört fint utförda kistor.
 

Till de flesta kyrkor är Lennart Palm välkommen, men det händer också att han blir bestämt avvisad av prästen. På ett ställe fick han till svar att de hade låst valvet och kastat nyckeln i sjön. Sedan många år väntar han på att få undersöka valvet i sin hemorts kyrka, Lerum. Genom hans försorg har undangömda gravar och gravvalv blivit uppmärksammade och dokumenterade. I vår bygd har vi gravvalv i bl a Erska och Fullestads kyrkor.
 

Efter en frågestund tackade ordföranden Håkan Kumler för detta humoristiska kåseri och önskade Lennart Palm all framgång i sin kulturgärning.
 

Innan det var dags för den utsökta julbuffén summerade Håkan Kumler årets framgångsrika verksamhet som nyligen kulminerade med Dick Harrisons föredrag om Alingsås gryning. Han välkomnade även till nästa års möten, som inleds måndagen
den 21 januari med att Simon Waern föreläser om 1800-talets Alingsås.



 

  Lennart Palm visar exempel på en kista, som efter renovering är i ett
  fantastiskt skick.

  Foto: Rune Feldt 2018.

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now