Gamla vägar i Västergötland

Föreläsning av Håkan Kumler 19/10 2020

Historiska Sällskapets första höstföreläsning hölls den 19 oktober 2020 i Christinaesalen. På grund av det rådande corona-läget var antalet åhörare begränsat till 40. Det var Sällskapets ordförande Håkan Kumler, som talade under rubriken Gamla vägar i Västergötland.

 

Kumler inledde med att fastslå, att Västergötland som landskap är svårt att beskriva med några få ord. De stora slättlandskapen i Skaraborg skiljer sig väsentligt från skogs- och sjöbygderna söderut i Älvsborg. Man brukar säga att vägen genom Karleby på Falbygden med de 13 gånggrifterna på rad är Sveriges äldsta väg och tillkommen under yngre stenåldern för 4 000 år sedan. Via Göta älv, Säveån, Viskan och Ätran har förmodligen de första invandrarna färdats för att bosätta sig i Västergötlands inre.

 

De första vägarna var ridvägar och kallas idag hålvägar – breda rännor i terrängen, vilka har uppstått genom hästhovarnas slitage i sandmarken. De mest åskådliga exemplen på hålvägar i Västergötland finns i Timmele i anslutning till ett gammalt vadställe över Ätran.

 

Det gamla vägnätet medförde små ingrepp i landskapet. Man anpassade vägen till topografin och förlade gärna vägarna till höjder för avrinningens skull. Det betydde ofta backiga och slingriga vägar. Om det gick följde man även ägogränserna. Större vägar skulle ha bredden tio alnar, ca 6 meter, så att två ekipage kunde mötas. För mindre vägar räckte det med sex alnars bredd, ca 3,60 meter breda.

 

Under medeltiden utnyttjades vägarna av handelsmän men även av missionärer och kyrkobyggare från kontinenten. Många medeltida vägar har tillkommit mellan just kyrkligt viktiga platser och kyrkan har förmodligen också varit pådrivare i byggandet av vägar.

 

Under Gustav Vasas tid förbättrades vägarna väsentligt. Vägarna skulle leda till den nya huvudstaden Stockholm. Kungen tänkte också militärt. Gamla ridvägar omvandlades till vägar för vagnar.

 

År 1634 fick vi en ny länsindelning i Sverige. Länen som administrativ enhet blir nu viktigare än de gamla landskapen. I Västergötland får vi nu två län: Skaraborgs län i norr och Älvsborgs län i söder. Drottning Kristina utfärdade 1649 en gästgivarförordning, då det blir ytterligare fart på vägröjningen. 1 mil sattes nu till 18 000 alnar (10 688 m), där huvudstråket Göteborg – Stockholm – Uppsala prioriterades, ett stråk som gick genom vårt landskap och även passerade Alingsås. Bönderna utmed vägarna hade underhållsplikt, som skulle fullgöras i mars respektive oktober. Därför sattes väghållningsstenar upp, så att alla visste hur många alnar varje bonde hade ansvar för att underhålla.

 

Längs de stora vägarna skulle det nu också sättas upp milstolpar eller milstenar. De äldsta milstenarna i Skaraborg är från 1707 och de äldsta i Älvsborg från 1754. Merparten är huggna i kalksten från Kinnekulle. Milstenarna skulle sättas upp vid varje hel-, halv- och kvartsmil, vilket betydde en fjärdingsväg mellan varje stolpe. De svenska milstolparna visar inte avståndet till en viss ort utan endast 1, ¼, ½, ¼, 1, ¼ mil o s v i en upprepad serie. Stenarna fungerar helt enkelt som en taxameter, så att Kronan skulle veta att myndighetspersoner som var ute och reste och lämnade in reseräkning inte fuskade med sträckan. Likaså kunde inte heller bönder lura till sig mer betalning av Kronans ämbetsmän än de skulle. Det var nämligen bönderna som hade skjutsplikt.

 

Nymilen fastställdes 1878 till 10 000 meter och då hade milstenarna spelat ut sin roll. I Skaraborg står nästan 500 milstenar av strax under 700 uppsatta kvar utmed vägarna. År 1942 blev de klassade som fornminnen.

 

Föredragshållaren berättade även om att gästgiverier skulle inrättas på ungefär två mils avstånd på de allmänna vägarna, där de resande skulle kunna övernatta och få sig ett mål mat. Där skulle man även kunna leja hästar och fordon. Denna s k gästgivarskjuts kom att bli det viktigaste transportmedlet före järnvägarna under 1800-talets andra hälft.

 

Föredraget, som var rikt illustrerat med bilder från såväl trakterna kring Alingsås som från Skaraborg, behandlade också brobyggen, vägvisarstenar, stenmurar längs vägarna, de många grindarna och de därtill hörande grindslantarna. Alléernas funktion längs vägarna och speciellt fram till herresäten och slott beskrevs också.

 

Den dryga timmen avslutades med några bilder från kungsvägen Alingsås –  Hemsjö och med bilder från den s k hästabräckan i Högelidsbacken mellan Kärrbogärde och Tollered. Vi fick även se bilder på den fyra till fem meter höga och 300 – 400 meter långa ”murvägen” från 1850-talet – nästan som en kinesisk mur – mellan dagens motorväg och Sävelången, vilken förkortade den fruktade hästabräckan väsentligt. Det var slutligen bara att konstatera, att de flesta alingsåsare inte känner till denna dolda sevärdhet inom kommunens gränser.

Gammal skolkarta över Västergötland. Kyrkås gamla skola.
Foto: H Kumler, 2019

Hålvägar i Timmele strax väster om vadstället över Ätran.
Foto: H Kumler, 2019.

Milsten i Bälinge utmed nuvarande E 20. Överst en kunglig krona - stenen är krönt. Därunder kungen Adolf Fredriks initialer. Stenen äe en helmilsten. Initialerna A M står för Adolf Mörner, landshövding i Älvsborgs län. Underst årtalet 1754, det årtal då de första milstenarna placerades ut i Älvsborgs län.
Foto: H Kumler, 2019.

Timmele gästgiveri. Foto: H Kumler 2019.

© 2016 Historiska Sällskapet Alingsås

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now